Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100’ ERNST LUNDQUIST
voro nedfällda, och genom det andra strömmade
sommarsolen in i rummet. Hon ville inte, att någonting
skulle påminna om sjukdom och lidande. Hon låg med
slutna ögon, trött och lycklig och med hörseln spänd
i stormande längtan. Nu var han på väg... hon kände,
hur han närmade sig med blixtens fart. Nu hörde hon
hans velociped knastra mot asfalten i kolonnaden,
hörde honom växla ett par snabba ord med husjungfrun,
som ställts på vakt där nere för att genast lugna
honom med goda underrättelser. Och nu hörde hon hans
springande steg genom våningen, vars alla dörrar stodo
öppna.
Hon väntade att känna hans armar omkring sig,
att se hans ömma, oroliga, sällhetsdruckna ögon glöda
emot sig, tätt över sig, känna hans kyss på sin kind,
men därav blev ingenting. Och ändå var han inne i
rummet, det kände hon. Och nu såg hon hans
finkrusiga huvud där borta vid fönstret hos barnet, han låg
på knä vid den lilla sängen och lutade sig över
Gunnar med ett ansikte blekt av lycka. Hon såg, att hans
läppar rörde sig, som om de mumlat ohörbara ord,
hon såg att han slagit bägge sina armar om den vita
bädden, som om han ville ta sin lille son i besittning
för alltid och behålla honom för sig, försvara honom
mot alla andras anspråk...
Varför kom han då inte till henne? Varför gällde
inte hans första tanke henne, som den hittills alltid
gjort? Varför kom han inte?
— Tor, sade hon så högt hon förmådde.
Men han rörde sig icke.
— Tor...
Hon satte sig upp i sängen, fastän barnmorskan ville
hindra henne, och ropade för tredje gången:
— Tor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
