Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
02’ ERNST LUNDQUIST
NIONDE KAPITLET.
Man hade genast telegraferat efter professorn, men
då han kom dagen därpå, var Yvonnes tillstånd icke
oroande, tvärtom, det ingav de bästa förhoppningar.
Svimningen vid hennes försök att sätta sig upp i
sängen hade naturligtvis endast framkallats av
mattig-het. Hon hade ingen feber. Däremot såg det ut, som
om Tor fått den i hennes ställe, ty han hade ingen ro i
sin själ och inte i sin kropp heller. Bäst han låg
försjunken över den lilles bädd i stum hänryckning, var
det som om han känt den mörkt iakttagande blick,
varmed Yvonne så envist betraktade honom, där hon låg
tyst och blek, och han flög upp, gick på tå till hennes
säng, satte sig bredvid henne och strök en av hennes
händer, varsamt som om han varit rädd, att den skulle
gå sönder, om han tryckte den för hårt, och deras ögon
hängde i varandra, men han sade ingenting, ty det hade
professorn förbjudit. Men om han fick höra ett litet
ljud från vaggan, rusade ban upp, ramlade handlöst
på knä framför den lilla bädden, och nu hängav han
sig oinskränkt åt sin avgudadyrkan och tycktes
glömma bort, att hustrun fanns till. Först hade han blivit
litet stött på Yvonne för att hon ej velat ha den lille
hos sig i sängen annat än då hon skulle ge honom di,
men han hade för längesedan försonat sig med denna
underliga nyck hos den sjuka, ty på detta sätt fick han
ju ha barnet nästan uteslutande för sig själv.
Det var på Tors ivriga begäran som Yvonne
ammade själv; professorn hade också förklarat, att det
var bäst både för henne och barnet. Men hon tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
