Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
privathotellet. Hon önskade, att det vore så. Hon hade
en alldeles bestämd motvilja för att skiljas från honom
så snart. Men varför satt han där och teg? Icke ett
ord, icke ett enda ord, och ändå var det kanske de sista
minuterna...
Men hon kände hans ögon... de suganc e ögonen...
Vagnen stannade, han steg ur, dröjde ganska länge
inne på hotellkontoret, så att hon började fi’^ikta för att
bli avvisad även här. Men nu kom han tillbaka, och
hans röst lät helt glad:
— Jo, här finns rum...
Han hjälpte henne ur, medan portiern lyfte ner
sakerna och betalade kusken. Inne i vestibulen förde
han henne genast till hissen och steg in där med henne.
— Jag måste ju se, hur ni får det, sade han sedan
han tryckt på en knapp.
Hissen rymde endast två; de stodo varandra så nära,
att hon kände hans ljumma andedräkt i sitt ansikte.
Som i en hallucination såg hon sig själv och honom
stå tätt tryckta intill varandra i tant Asps trappa, och
han slog armarna om henne, prässade henne intill sig,
så att hon tyckte att hon trängde in i honom, smälte
bort, blev ett med honom, och han viskade i hennes
öra: »Älskade... älskade...»
Men nu stod han där i hissburen stel och tyst och
såg ej ens på henne.
De voro framme, uppassaren öppnade en dörr och
vred upp det elektriska ljuset i en elegant salong i
gen-darmblått...
— Rummet är ju ganska bra, inte sant? sade han.
Och jag får ju rummet bredvid? vände han sig till
uppassaren. Nå, det hinner jag alltid se på sedan. —
Jaså, vi skola skriva våra namn också... är det
nödvändigt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
