Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
ligt, det får du så gärna; nu då jag har fått dig
tillbaka, är jag osårbar som en noshörning.
Det hade ryckt i hennes arm, av skrattlust, trodde
han, men då han nu såg på henne, skrattade hon inte
alls, han tyckte snarare, att hon såg lidande ut.
— Så väl, att du är hemma, sade han i bekymrad ton,
nu ska vi allesammans pyssla om dig, så att du snart
blir kry igen.
Han var hela kvällen outtröttlig i sina omsorger om
henne, förälskad som under de första dagarna av
deras äktenskap, och han var ju ingen fysionomist, han
märkte ej, att det gick som en dödens skräck över
hennes bleka ansikte, då han kysste henne mera passionerat
än någonsin och bad henne så vackert om förlåtelse
för att han varit en björn emot henne, innan hon reste.
— Apropos björn, sade han med ett försök att lägga
en dämpare på sin livlighet, så ska du och jag i
morgon förmiddag göra en promenad tillsammans ut till
lille Dunna. Å, du skall få se, att jag har heder av mitt
skamliga tilltag ändå, när allt kommer omkring. Vi
skola gå tidigt till sängs, så är du nog utvilad till i
morgon.
Men då han vaknade vid tretiden och vände sig mot
henne för att njuta av, hur lugnt hon sov, såg han vid
morgonljuset, som trängde in på sidorna om gardinen,
att hon låg med vidöppna ögon. Han blev helt
förskräckt.
— Sover du inte? viskade han.
— Nej.
— Har du inte alls sovit?
— Nej.
— Stackare, du är för övertrött.
Han sade ej mera, för att inte göra henne ännu mera
vaken, och låg sedan och lyssnade, väntande på att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
