Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124’ ERNST LUNDQUIST
nast få veta, åt vilket håll hon styrt kosan, hinna upp
henne, föra henne tillbaka. Nej, hon måste använda
list. I Köpenhamn pågick som bäst en stor
utställning, som Tor många gånger talat om att han gärna
ville se — naturligtvis tillsammans med henne —, och
hon skulle utan svårighet kunna övertala honom att
föra henne dit. Därifrån gingo många och snabba
vägar ut i världen, och i den stora stadens myller skulle
hon lätt kunna smyga sig ifrån honom, okänd som hon
var. Hon hade redan gjort upp planen för sig i
detalj. Hon visste, när tåget gick till Gjedser och hur
dags hon kunde vara i Berlin. En av hennes
skolkamrater, med vilken hon stundom brevväxlade, var
gift med en tysk läkare, som nyligen flyttat till Giistrin.
Hos henne skulle ,hon söka tillflykt, medan
underhandlingarna med Tor pågingo. Sedan skulle hon bosätta
sig i Dresden eller kanske stanna i den lilla staden, där
väninnan bodde, det fick framtiden bestämma. Men
vad som skulle göras, det måste ske snart. Hon ville
bara vänta i några dagar ännu, tills hon hunnit bli
mera säker på sin självbehärskning och
förställningsförmåga. Och så måste hon samla litet större förråd av
rent kroppslig kraft; hon hade känt sig så matt och
illamående de sista dagarna...
Men så inträffade någonting, som gjorde all väntan
omöjlig. Hon upptäckte, att hon skulle bli mor.
Hon befann sig ute hos Gunnar som vanligt den
dagen, då hon fick visshet om detta. Det svartnade
för hennes ögon, då en gräslig tanke sköt genom
hennes hjärna. Då hon kom till medvetande igen, stod hon
på stenmuren, som utgjorde kyrkogårdens skydd mot
havet, och stirrade ner i vattnet. Det var djupt där
och stark ström, hon skulle nog sjunka snart. Hon
hörde själv, att hon skrattade. Det var åt det dumma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
