- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
177

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

med honom... ja, jag blir litet andfådd ibland och
kommer alltid flåsande ett gott stycke efter honom, det vet
jag nog... du klarar dig bättre, du som har läst en
sådan väldig smälta med lärda böcker på de senare åren,
för att hålla jämna steg med honom. För resten, när
han är riktigt fräck mot mig och skojar med mig för
att jag inte orkar vara så ultramodern som han, så är
det en högst behaglig känsla, och hans glåpord verka
på mig nästan som smekningar. Förr i världen var jag
alltid så van vid, att det var du, som skrattade åt mig
och sade mig impertinenta saker, och dem har jag
riktigt saknat, alltsedan du blev så allvarsam och
förändrad. Därför är kvantingens framfusigheter, som du
kallar dem, ett slags ersättning. Du gör mig minsann
aldrig mera den glädjen att kritisera mig. Du går
omkring så tyst och har alltid ett slags vaksamt uttryck i
dina ögon, som jag inte förstår mig på. Det är, som om
du vaktade dig själv. Du ser alltid ut, som om du
lyssnade efter något... vad är det du lyssnar efter, kan
du inte säga mig det?

— Jag lyssnar efter dina tankar, sade hon vekt och
dämpat.

Han teg en stund; så lade han sin hand på hennes
och klappade den sakta.

— Kära hustru, sade han bara, men hon visste, att
det var en omätligt hög äretitel i hans mun,

— Vad tror du, att han ämnar bli, kvantingen? sade
han sedan.

Han hade under de sista åren småningom kommit
att omedvetet använda Gunnars slangord då och då,
och det avlockade henne alltid ett leende.

— Jag vet inte, jag, sade hon. Därvidlag har han
ju alltid varit så förbehållsam. Jag förstår inte, varför

L. I 12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free