- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
179

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

borgmästare här i staden eller auditör vid regementet...
eftersom det nu inte kan vara någon tanke på, att han
vill gå in i firman. Det blir väl Adolf Olsson, som får
överta den en gång, på det viset går den inte ur
släkten, och den kan ju fortfarande heta Olsson & Herbert.
Det där har jag haft flera år på mig att sätta mig in i,
så att den sorgen är för länge sedan övervunnen. Men
tror du, att en författare kan trivas med att vara bosatt
här i Österhamn?

— Det tror jag inte, svarade Yvonne med ett
undertryckt småleende.

— Nenej, vi Olssöner ha väl satt en alltför krass
stämpel på staden, suckade Tor. Nåja, det är ju alla
föräldrars lott att skiljas från sina barn.
Märkvärdigt, var kan han ha fått de där litterära anlagen ifrån?
Det måtte vara från dig och din släkt. Din farfar fick
ju ett pris i Svenska akademien en gång? I min släkt
har då aldrig funnits någon poetisk åder, det vet jag.
Och annars är han ju så lik mig.

Yvonne teg.

— Tycker du inte, att han är lik mig? frågade han
med en retsam pojkes envishet, ty han trodde, att
Yvonne satte en ära i, att Gunnar skulle vara lik
henne. Han kunde aldrig få henne att ge sig in i någon
diskussion om den där likhetsfrågan, och det hade
alltid legat och grott i honom. Det förstås, hans
oregelbundna drag påminna kanske inte så mycket om mina,
men det svarta håret, de mörka ögonen, den resliga
växten... och så händerna. Samma form som på
mina, fast i mindre skala. Och så har han ju sitt krokiga
lillfinger...

Han tystnade tvärt och vart alldeles blek. Aldrig
förr hade han råkat påminna henne om den ohyggliga
händelsen den där natten under sonens tidigaste barn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free