- Project Runeberg -  Livets irrgångar /
195

(1934) [MARC] Author: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LIVETS IRRGx\NGAR i67

¥ ■■-* ■

fasa, då hon tänkte därpå. Och om Vang misstänkte,
att Gunnar var hans son? Hon hade ju själv sagt
honom sin mans namn och i vilken stad hon var bosatt.
Och det krokiga lillfingret, som förrådde allt! Yvonne
vred sig krampaktigt i soffhörnet och gav omedvetet
ifrån sig oartikulerade, jämrande läten.

Och Gunnar, hur skulle han ta en sådan upptäckt?
Skulle han en dag stå inför sin mor som hennes
domare, med förakt i sitt ansikte och svidande köld i
sin röst?

Hon sprang upp och började driva rastlöst av och
an i rummet.

Och om en hemlig sympati drog de där båda till
varandra, om det verkligen uppstod ett faderligt och
sonligt förhållande mellan dem, befästat av deras
gemensamma yrkesintresse, om Volmer Vang trängde ut Tor
ur gossens hjärta?

I det samma blev det henne klart, att all annan
hänsyn var av liten eller ingen betydelse, men för Tors
skull, för Tors skull måste allt, även det omöjliga, göras
för att hindra detta fasansfulla, som nu förbereddes.
För Tor var det ju hon uteslutande varit till i dessa
sista tjugu kvalfulla år, för hans skull var det hon
levat liksom med sammanbitna tänder, gjort under av
självbehärskning, för hans skull var det hon vaktat sig
själv med en ångestfull spänning, som. var förfärligt
tröttsam och gjorde, att hon för var gång en dag var
slut sjönk tillsammans som en trasa — vaktat sig själv
för att ej låta undfalla sig ett ord, en suck, en min,
som kunde göra honom mindre trygg i besittningen av
den familjelycka han nu, sedan de första årens
svårigheter voro övervunna, verkligen ansåg sig äga, en lycka
nästan utan vank och lyte. Ty den förändring Yvonne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:01:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/irrgang/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free