Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVETS IRRGx\NGAR i67
Sedan hon bekant, tyckte hon, att hon orkade allt. Hon
trodde ej längre på något öde, allra minst på ett
undantagsöde. Sitt öde, det som nu bröt in över henne,
hade hon ju skapat själv, och själv skulle hon kämpa
emot det, så att hon ej lät det trycka ned sig djupare
än som var nödvändigt. Hon var ju, trots allt, ännu
en människa och hade rätt att behålla sitt eget jag. Hon
ville inte låta krossa sig, plåna ut sig. En gång i sitt
liv hade hon varit passiv, låtit behandla sig som en
trasa, givit sin vilja fången under en annans. Det
skulle ej hända mera. Det var, som om hennes första
ungdoms trots vaknat inom henne, men renat,
förädlat. Det fanns en själviskhet, som var berättigad, ja,
som var plikt, och det var att värna om sin rätt att
vara till efter sin egenart. Hon kunde stötas ut,
förvisas från Tors ansikte för alltid; men den uppgift
hon hade i livet, att vara den hon var, kunde han ej
ta ifrån henne. Och om också skild från honom genom
land och hav, skulle hon alltid kunna hedra sig själv,
som om hon ännu vore hans hustru, hålla sitt
människovärde vid makt till hans ära, gå med högburet
huvud i minne av att hon varit och ännu betraktade sig
som hans, och hålla sin lampa brinnande under
väntan på brudgummen, som aldrig skulle komma.
Och så hade hon ju alltid Gunnar. Hela sitt liv
skulle hon ägna åt att hindra honom från att hysa en
bitter tanke mot den man, som värnat om hans
barndom och älskat honom så högt, fastän han nu i rättvis
vrede stött honom ifrån sig. Vad de båda, Gunnar och
hon, nu hade gemensamt, ett minne att vörda, en
frånvarande vän att följa på avstånd, det hade kanske ej
varje mor och son. Det bandet skulle sluta dem.
tätare tillsammans än något blodsband kunde göra.–
Tor komi till middagsbordet, punktlig som alltid, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
