Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236’ ERNST LUNDQUIST
dig än av mig, som han kanske hädanefter varken
kan högakta eller hålla av.
Förut hade han talat till henne med bortvänt huvud,
men nu vände han sig hastigt och såg på henne. Hon
såg så liten och vissnad ut, där hon fruset kröp ihop
mot stolens breda, höga skinnrygg.
— Hade du tänkt på ditt framtida förhållande till
din son, innan du sade mig det där i morse? frågade
han skarpt.
— Jag hade inte tänkt på någonting. Jag visste bara,
att det måste sägas.
— Ja, du är ju ett stundens barn, sade han med
bitande ironi. Det har jag fått plikta för.
— Kanske jag också, sade hon och reste sig. Men
då han satt stilla och bara stirrade framför sig, satte
hon sig igen. Han hade kanske något mera att säga
henne.
Men han tänkte på ringarna i vattnet, och han hade
ingenting att säga på en stund.
— Har du skrivit till -honom om förlovningen?
frågade han slutligen.
— Ja, brevet är redan avgånget.
— Förberedde du honom på... hans förändrade
ställning till mig?
— Nej. Det har du ju förbehållit dig.
Han satt kvar och betraktade henne mörkt.
Slutligen såg hon upp och mötte hans blick.
— Är det något du väntar på att jag skall säga?
frågade hon. Och då han teg, fortfor hon: Kanske... be
dig om förlåtelse?
— Det vore ju inte så onaturligt, svarade han.
— Man ber inte om det omöjliga, sade hon i trött
ton.
Nu reste han sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
