Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244’ ERNST LUNDQUIST
dumma lillebror; jag bara låtsades bli överraskad, då
jag såg dig sitta på stolen här. — Hör, vet du vad du
kunde göra för mig, om du vore riktigt hygglig? Då
satt du kvar här hos mig, medan jag sov en törn. Det
känns så lugnande att ha dig här, jag tror, att jag skulle
somna genast som ett gott barn, om du släckte taksolen
och tände den här lilla beskedliga lampan på
nattduksbordet i stället. — Så där ja, nu är det bra. Sitt nu i
stolen här bredvid mig, cigarretter finns här i parti.
Jo, du får röka, det generar mig inte. Vad är
klockan nu?
— Tre kvart i sju.
— Väck mig då halv åtta.
— Ja.
— Och du smiter inte, medan jag sover?
— Nej, det lovar jag.
— Tack. Ajöken då på en stund...
Och efter några minuter hördes det på hans andning,
att han sov.
Tor satt orörlig på sin stol och bara såg på honom,
såg på det litet avmagrade ansiktet, de mörka
skuggorna omkring ögonen, bröstet, som höjde och sänkte
sig långsamt, och den långa beniga vänstra handen,
som nattlampan lyste på, medan överkroppen låg i den
röda skuggan från skärmen. Han kände en häftig lust
att lägga sig ned på knä vid sängen och trycka sin
tinning mot denna bleka hand, men han tordes icke. I
stället lade han försiktigt sin arm över
örngåttskud-den, ett stycke bakom Gunnars huvud, som låg halvt
vänt åt sidan, emot honom. Och i denna stund visste
Tor, att det inte fanns någon varelse på jorden, som
han älskade så utan gräns och måtta, så ända ner i sitt
hjärtas djupaste rot, som denne inkräktare, denne Gun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
