Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254’ ERNST LUNDQUIST
strök. Nej, det bekom honom, ingenting, varken att
se lilifingret eller att höra namnet Vang.
— Bohéme, svarade Gunnar. Det är nyttigt att se
allt slags folk.
— Jag tror, att ditt lillfinger har blivit litet mindre
krokigt, sade Tor, men han såg bara på gossens kind,
som han kände ett häftigt begär att luta sig ner och
kyssa.
— Det har det också. Jag tror bestämt, att
krokigheten växer bort med tiden.
Nej, han skulle inte kyssa honom, nu var det
avgjort. Men han kramade den långa smala handen så
hårt, att det knakade i den, sade ett hastigt adjö och
gav sig i väg. I dörren hörde han Gunnar ropa:
— Kom ihåg, att jag inte kan skriva eller
telegrafera på minst fjorton dagar. Låt se, att du klarar dig
med det för mor. Adjö med dig, grabb!–-
Då Tor kom hem på kvällen, sökte han genast upp
Yvonne, som satt i röda kabinettet med sin virkning.
Hon såg upp förvånad, hon hade inte väntat honom
hem så snart.
— Har du fått något telegram från Gunnar frågade
han, så snart han hälsat.
Hon märkte genast, att han sade Gunnar som förr
och icke detta plågsamma »din son».
— Ja, men det innehöll bara två ord:
»Förlovnings-spektaklet inställt.»
— Jag skall förklara det litet närmare.
Och så berättade han ungefär vad han fått veta av
Gunnar i går kväll, naturligtvis utan att nämna något
om självmordsförsöket.
— Och nu ska vi låta honom få vara i fred i ett par
veckor, sade han slutligen, varken skriva eller vänta
brev. Efter alla de där våldsamma invärtes omstört-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
