Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280’ ERNST LUNDQUIST
De ryckte till och sågo upp, men släppte ej varandra
och Gunnar frågade i skämtsam ton:
— Börja de ömma avskedsscenerna redan? Det var
tidigt.
— Jaha, det är tidigt, utbrast Tor trotsigt, i det han
reste sig från soffan och såg den unge mannen
utmanande rätt i ansiktet. I synnerhet som mor inte alls
kommer att resa. Hon har ändrat sitt beslut. Hon
stannar här hos mig. Inte sant, Yvonne?
Han räckte henne handen, hon tog den mellan bägge
sina och sade strålande:
— Ja, jag stannar här hos dig. Nu och alltid.
— Ser du det, kvanting! inföll Tor triumferande
och såg på Gunnar med förkrossande segrarmin, och
utan att veta det föll han in i deras gamla slangspråk
och tillade med överlägsen skadeglädje: Nu tror jag
allt, att jag bräckte dig.
— Pyttsan, sade Gunnar, det där visste jag förut.
Jag har aldrig trott, att jag skulle få morsan med mig.
Jag gjorde upp om> annat ressällskap för över åtta dar
se’n. Erling går redan och väntar på mig i Berlin. Det
här var bara en liten teaterintrig av mig.
— Men varför skrev du då och bad mig följa med?
frågade Yvonne förvånad och reste sig nu också ur
soffan.
— Därför att jag tyckte lillebror kunde behöva en
liten förkänning av hur det skulle vara, om han inte
längre hade dig hos sig jämt och samt.
— Du är en stor lymmel! sade Tor skrattande och
gav sin son en halskaka, så att han vek sig i knäna
och låtsades uppge ett nödrop.
Men så blev Tor allvarsam igen, lade armen om
Yvonnes liv, drog henne tätt intill sig och sade:
— Och nu skall jag säga dig, Gunnar, vad det är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
