Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nattläger, alldenstund de voro på väg till en tornering, som skulle
hållas två dagar därefter ej långt från Ashby-de-la-Zouche.»
»Aymer, prior Aymer? Brian de Bois-Guilbert?» brummade
Cedric. »Normander bägge två; men antingen de äro normander
eller anglosaxare, skall gästfriheten på Rotherwood ej lida något
afbräck; de äro välkomna, efter de beslutat sig för att rasta här —
hellre hade jag dock sett, om de ridit vidare. Men illa vore det att
knota öfver en natts härberge och en kvälls kost; som gäster måste
till och med normander tygla sitt öfvermod. Gå, Hundebert», tillade
han till ett slags hofmästare, som stod bakom honom med en hvit
staf i handen, »tag sex af tjänarne och för de främmande in i
gästrummen. Låt dem få kläder till att byta med, om de behöfva det,
och vatten att tvätta sig i och vin och öl, och säg till kockarne, att
de skola öka till vår aftonmåltid med hvad de i hast kunna, och
laga, att det sättes fram på bordet, då de främmande äro redo att
äta med. Säg till dem. Hundebert, att Cedric själf skulle hälsa dem
välkomna, om han ej hade aflagt det löftet att aldrig gå mer än tre
steg från högsätet i sin egen sal för att möta någon, som ej har
anglosaxiskt kungablod i sina ådror. Gå nu! Se till, att det blir
väl sörjdt för dem, så att de inte i sitt högmod säga, att den
anglosaxiske bonden har visat både sitt armod och sin girighet.»
Hofmästaren gick bort med flera tjänare för att utföra sin
herres bud. »Prior Aymer!» upprepade Cedric och såg på Oswald.
»Om jag inte misstar mig, är han bror till Giles de Mauleverer, som
nu är herre till Middleham?»
Oswald gjorde en vördnadsfullt jakande åtbörd. »Denne prior
är, enligt hvad man säger, en liflig och munter präst, som tycker
mera om bägaren och jakthornet än klockan och bönboken. Godt,
må han komma, han är välkommen. Hur var det du kallade
tempelherren?»
»Brian de Bois-Guilbert.»
»Bois-Guilbert», sade Cedric alltjämt i den begrundande, halft
argumenterande ton, som hans ständiga lif bland underordnade vant
honom att använda och som liknade det sätt, hvarpå en man talar,
som mera talar till sig själf än sin omgifning — »Bois-Guilbert?
Det namnet är vida beryktadt både för godt och ondt. Det sägs,
att han är käck som den tappraste i sin orden, men fläckad af de
laster, som ofta finnas bland dem, stolthet, öfvermod, grymhet,
vällust; han skall vara en hårdhjärtad man, som hvarken känner till
fruktan på jorden eller vördnad för himlen. Det säga de få krigare,
som ha kommit hem från Palestina. Nå, det är bara för en natt;
han är också välkommen. Oswald, slå upp det äldsta vinfatet, sätt
det bästa mjödet, det starkaste ölet, det mustigaste honungvinet, den
mest sprudlande cidern och det skönast doftande kryddvinet på
bordet; fyll de största dryckeshornen — tempelherrar och abboter tycka
om goda viner och godt mål. Elgitha, säg till din fröken Rowena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
