Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af bordet. Hans skarpa, regelbundna anletsdrag, örnnäsa och
genomborrande svarta ögon samt hans höga, fårade panna och långa gråa hår och skägg skulle ha ansetts vackra, om de ej tillhört en fysionomi, egendomlig för en ras, som under dessa mörka tider i lika hög grad afskyddes af den lättrogna och fördomsfulla mängden som den förföljdes af den snikna och rofgiriga adeln, och som, kanske just på grund af detta hat och denna förföljelse, hade fått en allmän karaktär, hvari det, mildast sagdt, fanns mycket dåligt och frånstötande.
Judens dräkt, som tycktes vara mycket illa medfaren af ovädret, var en tarflig, rödbrun kappa med många veck, som betäckte en mörk, purpurfärgad tunika. Han hade stora stöflar, kantade med pälsverk, och ett bälte om lifvet, hvari hängde en liten knif och en ask med skrifmaterialier, men inga vapen. På hufvudet hade han en hög, fyrkantig, gul mössa af egendomlig form, som hans folk var ålagdt att bära, för att man skulle kunna skilja dem från kristna,
och som han ofantligt ödmjukt tog af sig vid salens dörr.
Cedric nickade kallt till svar på judens upprepade hälsningar och gaf honom en vink, att han kunde ta plats vid den nedersta ändan af bordet, där emellertid ingen gjorde min af att lämna rum för honom. Tvärtom, då han gick längs raden af bordsgäster, kastade en skygg, bönfallande blick på dem och vände sig till hvar och en särskildt af dem, som sutto vid den nedre ändan af bordet, gjorde de anglosaxiska tjänarne sig breda och fortforo ihärdigt att
sluka maten, utan att ta den minsta hänsyn till den nye gästens behof. Abbotens följeslagare korsade sig med blickar, som uttryckte from afsky, och till och med de hedniska saracenerna ströko, då Isaac närmade sig dem, harmset upp sina mustascher och lade handen på dolken.
Medan Isaac sålunda stod som en förbrytare i det församlade
sällskapet, liksom hans folk var bland nationerna, och förgäfves såg sig om efter en vänlig blick eller en hviloplats, fattade pilgrimen, som satt vid spiseln, medlidande med honom och lämnade sin plats, i det han helt kort sade: »Gamle man, mina kläder ha torkat, min hunger är stillad, du är både våt och fastande.» Med dessa ord samlade han de döende bränderna, som lågo i den stora spiseln, så att de blossade upp i klar låga; därpå tog han från det större bordet en skål soppa och litet kokt getkött, satte det på det lilla bordet, hvarvid han själf hade förtärt sin aftonmåltid, och gick utan att invänta judens tacksägelser bort till den andra sidan af salen.
Emellertid fortsatte abboten och Cedric sitt samtal om jakten; lady Rowena tycktes vara upptagen af ett samtal med en af sina tärnor; och den stolte tempelherren, hvars blick vandrade från juden till den anglosaxiska skönheten, hängaf sig åt tankar, som tycktes högligen intressera honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
