Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Hertigen mottager underrättelse om att Sigismund var i annalkande med utländsk härsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter egen myndighet hade han beträdt laglöshetens väg och lockat
ständerna med sig, hvilket ju var detsamma som en direkt uppmaning
till dem att själfva se till, att de uppfyllde lagens fordringar, innan de
förmanade andra.[1]
Men sändebuden visste ock enligt meddelande af Arvid Eriksson
att berätta om Erik Sparre, huru som han lofvat Danmark Elfsborgs
och Kalmar fästningar såsom pant för betalning af det understöd i
skepp oeh manskap, han kunde lämna Sigismund; och polackarna skulle
fått bestämdt löfte att erhålla Estland[2], om de lämnade hjälp mot
Sverige.[3]
De af Lejonhufvud och Arvid Eriksson lämnade uppgifterna om
Erik Sparres förehafvande stämde således ej med hvarandra och, som
vi af det föregående veta, ej heller med verkliga förhållandet, men det
ena uteslöt icke det andra; det kunde ju vara så, att de
kompletterade hvarandra, och med kännedom om hertigens misstänksamhet,
hans benägenhet att tyda allt till det värsta, kan man nästan vara säker
på att han uppfattade saken på senare sättet.[4]
Säkert är emellertid, att han rörande rådet drog en slutsats, som
kom att för det medföra högst olyckliga följder. Upprepade gånger
hade han både i tal och skrift uttalat den misstanken, att rådsherrarna
stodo i förbindelse med och eggade finnarna till fientligheter mot
Sverige[5], men några säkra bevis hade han ej erhållit förr än nu. För andra
gången[6] hade man i Finland tillvitat honom, att han söndrat sig från
rådet, att han således ej detta förorsakat den dem emellan uppkomna
oenigheten; det var ju, hvad rådet och äfven adeln i Sverige
framhållit. Det stod nu klart för honom, hvarför rådsherrarna ständigt
motsatt sig den finska expeditionen. De afsågo att i finnarne erhålla
bundsförvanter för genomförandet af deras samhällsomstörtande
planer; de sträfvade äfven att få främmande i “dansen med.[7]“ Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
