Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfor en öfversvallande verksamhetslust och önskade,
att jag kunde få något extra äfventyr. Och
det skulle jag nu också få.
Tyst! Hvad är det jag hör?
Ett tjut. Icke ett hundtjut eller vargtjut,
utan ett menskligt, flerstämmigt tjut, ömsom i
långa, utdragna, ömsom i korta och skarpa toner.
Och i detsamma fick jag se ett tjugutal indianer
till häst spränga fram ur en småskog, som
låg till höger, och komma ridande i sporrsträck
utför sluttningen och styra kurs rätt emot mig.
Det var en hiskelig syn. De påminte mig
om afgrundsandar med sina röda ansigten och sin
befjädrade drägt och sina hemska skrän. De lågo
framåtlutade öfver de utsträckta hästhalsarne och
hade hvar och en ett gevär vid sidan. De kommo
sprängande i en rad, den ene efter den andre.
De började att rida i en stor cirkel omkring mig,
och cirkeln blef allt trängre, och allt närmare
kommo mig odjuren.
Samtidigt smällde åtskilliga skott, men de
måste hafva skjutits i luften, för att skrämma mej,
ty ingen kula träffade.
“Nu komma materialerna till pass,” tänkte jag.
Och så drog jag in tyglarne, stannade hästen,
öppnade qvickt min väska och tog ut två
grabbnäfvar af “Gröna nödens” segarer.
Och just som indanryttarne stormade in på
mig och grinade emot mig med sina otäcka
ansigten och svängde sina tomahawker öfver min
oskyldiga, vermländska hufvudskalle, så sträckte
jag ut cigarrerna mot deras näsor och samtidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
