- Project Runeberg -  Jesu Lif /
313-314

(1878) [MARC] Author: Frederic William Farrar Translator: Fredrik August Fehr With: Hans Magnus Melin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Början af Jesu galileiska verksamhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

813

17. BÖRJAN AF JESU GALILEISKA VEBKSAMHET.

314

allmänt hänfördes till en och samma
kategori med skökor och syndare. Men om en
sysselsättning är så djupt föraktad och
af-skydd i det allmänna föreställningssättet, är
det icke underligt, om de, som egna sig åt
den samma, ganska lätt sjunka ned till den
låga sedliga ståndpunkt, på hvilken folkhatet
nu en gång för alla ställt dem. Och om en
jude hade svårt att kunna förmå sig tro,
att det var rätt att betala dessa skatter,
huru mycket mera himmelsskriande måste
då icke i hans ögon deras brott hafva synts,
hvilka nedläto sig till att blifva verktygen
för dessa skatters indrifvande! Och om en
publikan i och för sig var hatad, huru
mycket hänsynslösare och hätskare måste då
icke den ovilja hafva varit, som man hyste
emot en publikan, som tillika var en
jude!*

»Med helig afsky skred fariseen förbi
Israels förlorade son, hvilken hade sålt sig
åt hedningarne till det mest förkastliga af
alla värf, och undvek de rum, hvilka deras
syndiga andedrägt förpestade. Deras
vittnesmål gällde icke inför judiska domstolar.
Det var förbjudet att sitta till bords med
dem och att dela deras bröd. I synnerhet
var deras kassa inbegreppet af all orenhet
och ett hufvudföremål för from afsky,
emedan den kommit till stånd genom idel
olagliga inkomster, och hvarje enskildt mynt
betydde ett brott emot någon teokratisk
bestämning. Att vid den vexla penningar eller
att af den mottaga någon almosa kunde lätt

hafva försatt ett helt hus i orenhetstillstånd
och gjort många vaskningar nödiga».

Men han, som var kommen att uppsöka
och frälsa det, som var förtappadt — han,
som kunde framkalla kristlig helighet midt
utur hednisk styggelse — han kunde också
af en judisk publikan göra en ny och
lefvande tros apostel och förste evangelist
Hans val af apostlar förestafvades af en ande,
som var vidt skild från beräknande klokhet
och vanlig, verldsvis försigtighet. Han
afvisade den högt uppsatte skriftlärde (Matth.
8: 19), och han utvalde den föraktade och
hatade tullnären. Den gudomliga insigt och
fullkomliga barmhertighet, som var det
bestämmande i Herrens val, var fri från och
upphöjd öfver alla verldsliga beräkningar;
och Mattheus sjelf rättfärdigade till fullo det
val, som fallit på honom, genom att till ett
heligt bruk använda den kunskap, han egde
i skrifkonsten, i det han blef sin herres och
frälsares förste biograf.

Det kan svårligen råda något tvifvel
derom, att ju Mattheus hade hört några af
Kristi samtal och bevittnat några af hans
underverk. Hans hjerta hade blifvit rördt.
Detta var nog, för att i hans ögon, som icke
föraktade någon och icke förtviflade om någon,
publikanen, der han satt vid tullen, skulle
yara mogen för en apostlakallelse. Ett enda
ord var här till fyllest. Detta enda »följ
mig», hvilket visade Mattheus, att hans
frälsare älskade honom och var villig att bruka
honom såsom ett utvaldt redskap för spri-

* Benämningen »publikan» såsom nästan liktydig med den af »uppenbar syndare» och »gudlös» var i så
allmänt bruk bland judarne vid denna tid, att vår frälsare sjelf, om annars vi på detta ställe hafva ett troget
återgifvande af hans ursprungliga ord, begagnade uttrycket i denna mening, då han sade: »hör han icke
församlingen, så håll honom för en hedning och publikan» (Matth. 18: 17). Judarne hade ett ordspråk, så lydande:
»tag icke en hustru af en familj, der det finnes en publikan, ty der äro alle samman publikaner». Äfven
hedningarne tänkte icke mycket bättre om dera. Theocritus svarade på frågan, hvilka som voro de värsta
slagen af odjur, sålunda: »på bergen björnar och lejon, i städerna publikaner och bränvinsadvokater».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:32:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jesulif/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free