Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albaniens självständighet och den proletära internationalismen eller Branting och de albaniska stammarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innebar ytterligare minskning av Europeiska Turkiet.
Självständighetsförklaringen var alltså den direkta utmaningen mot alla de härar
som nu marscherade genom landet; den direkta utmaningen mot
samtliga deltagare i kriget. Självständighet hade varit det stora mål
för vilket så många albanska patrioter arbetat, skrivit, kämpat,
fängslats och avrättats. Nu — i detta omöjliga läge — var
självständighetsförklaringen också den enda politiskt möjliga lösningen.
Ty Ismail Qemal var en kunnig och erfaren politiker. Situationen
var desperat, men varken församlingens beslut eller Ismail Qemals
handlande var desperata. De var lugnt överlagda. Motsättningarna
mellan stormakterna var ingen hemlighet även om de hemliga
fördragen var okända i detalj. Rysslands intressen gick inte att förena
med Österrike-Ungerns. Österrike-Ungerns gick inte att förena med
Italiens. Ismail Qemal spelade på dessa motsättningar för att vinna
självständighet åt sitt folk. Och folket var beväpnat.
Allt detta; Balkankriget som förövning till världskriget,
Balkan-krigets märkligt dubbla karaktär, motsättningarna mellan
stormakterna, Albaniens svåra situation kan sägas vara lätt att säga i
efterhand. Så hände det och si skedde det och det berodde på ditt och på
datt. Men det hade sagts i förväg. Och det är det väsentliga.
Dagen efter det att nationalförsamlingen i Vlora utropat
Albaniens självständighet, fredagen den 29 november år 1912
publicerades en artikel i Social-Demokraten i Stockholm: ”Intryck
från Basel-kongressen”. Den var skriven av Hjalmar Branting.
Ty Internationella Socialistiska Byrån hade på grund av
krigshotet inkallat en extraordinarie världskongress till Basel. Det var II
Internationalens nionde och — som det skulle visa sig — sista
kongress. Denna kongress hölls den 24 och 25 november i Basel och hade
endast en punkt på dagordningen. Det internationella läget och den
gemensamma aktionen för att hindra kriget.
”Sista kongresslistan räknade 518 ombud, en kraftyttring för en
hastigt improviserad kongress, som ensamt den måste imponera på alla
tänkande . . . Mot denna bakgrund av massanslutning och allmän
sympati blev det för kongressen möjligt vad många på förhand betvivlat:
att kunna genomföra sin uppgift i den absoluta enighetens tecken . . .
Som bekräftelse härpå föredrogs nu manifestet, vars sista
detaljjämkningar ägt rum under ett byrå- och utskottssammanträde sent på
söndag natt. Stämningen var redan från början förväntansfullt höjd.
Jau-rés, som begynte raden, mottogs med väldiga ovationer, likaså Adler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
