Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albaniens självständighet och den proletära internationalismen eller Branting och de albaniska stammarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
törerna. Det var deras uppgift. Till den hade de valts. Därför var de
avlönade. Och de hade själva ”förpliktat” sig. Det finns ingen ursäkt
för vad de högersocialdemokratiska ledarna gjorde i augusti 1914.
Men det finns en förklaring.
Några få, bland dem sådana som Lenin, Rosa Luxemburg, Eugene
Debs, Dimitar Blagoev, de serbiska socialdemokraterna och andra
stod fast vid den proletära internationalismen. Majoriteten av II
Internationalens ledare visade sig ruttna. Denna ruttenhet har sin
sociala förklaring.
Det hade varit en lång tid av ”fredliga förhållanden” i Europa.
Krigen var avlägsna. De fördes i kolonier och på Balkan.
Opportunismen hade tillsynes betalat sig. Nyss citerade jag Millerand. I det
citatet fungerade han som öppen och cynisk krigshetsare. Några år
tidigare hade man diskuterat hans ”avvikelser” i Internationalen.
Det var på den femte kongressen i Paris år 1900.
Hjalmar Branting kände sig sympatisk inför experimentet
Millerand. Han förklarade detta med att:
. . socialister kunna ha skäl till att till en viss grad stödja en
bestående ordning, när denna ger dem fördelar, vilka de genom att vägra sitt
stöd skulle förlora.” (Social-Demokraten 2-10-1900)
På denna kongress talade den belgiske deputeranden och
kooperatören Edouard Anselee. Han sade:
”Jag var en bland de första som lyckönskade Millerand till hans steg.
Och det gjorde jag icke uteslutande därför att republiken eljest varit i
fara. Nej, jag frågade mig själv om en socialist på den platsen kunde
komma att bli till nytta för socialismens sak och proletariatets
intressen, och på den frågan svarade jag: ja . . . Må vi visa revolutionens
bortgångna förkämpar all aktning, men vi må därför icke ringakta
dem, som nu träda upp för stridsmetoder, som bättre äro anpassade
efter de verkliga behoven . . . Man har kallat Millerand en förrädare
därför att han gick in i en bourgeoisiregering. Antag att det hände en
dag, att ägarna till något stort industriellt företag icke kände sig vuxna
att på egen hand fortsätta, utan vädjade för att sköta det hela till en
intelligent socialist, som sålunda skulle bli deras medarbetare innan
han blev deras arvtagare. Skulle någon då våga säga till denne: Nej,
antag inte, Ni förråder arbetarklassen? Och skulle man med någon rätt
kunna göra honom ansvarig för alla knep och konster i det
kapitalistiska systemet, liksom man nu ville göra Millerand ansvarig för vart-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
