Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Men vad sade folket?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det makternas representanter kohandlade i Paris om
Albanien uppfodrade patrioterna till sammankallandet av en
nationalförsamling som kunde rädda fosterlandet. I det ockuperade
Albanien valdes delegater och de samlades i Lushnje i januari år 1920.
Församlingen krävde Albaniens fullständiga självständighet. Varje
form av utländskt mandat eller utländskt protektorat eller
inskränkning av Albaniens självständighet fördömdes.
”Den fruktansvärda nyheten om den dom som avkunnats mot oss av
Konferensen i Paris — denna skamliga marknad där det köpslås om
folken — har överallt väckt det albanska folkets vrede och berättigade
motvilja . .. Det albanska folket föredrar att dö framför att byta ägare
som en fårhjord och vara ett byte för dem som för tillfället behärskar
Europas diplomati.”
Församlingen valde en nationell albansk regering med säte i
Tirana och fördömde den lydiga och italienpåverkade regeringen i
Durres som ”onationell”.
Inför det totala folkliga stöd som den nya nationella regeringen
fick tvangs den fogliga samarbetsregeringen i Durres att upplösas
och de utländska ockupationstrupperna fick dra bort från det inre
av Albanien. Italien samlade sina styrkor kring Vlora. Italien tänkte
behålla Vlora. Vlora skulle vara italienskt.
Samtidigt samlade Esad Pascha Toptani — som alltid
samarbetat med de utländska makterna — sina styrkor för att störta den
nationella regeringen. Denna sökte först lösa frågorna genom
fredliga förhandlingar.
Men, skrev tidningen ”Drita” i Gjirokastra, kritikens vapen har
inte hjälpt oss; vi får gå över till den väpnade kritiken. Det militära
läget var svårt. Italien var en stormakt. Det albanska folket var litet,
det var fattigt, det hade ingen armé. Men när den hemliga
”Kommittén för Nationens Försvar”, i samråd med den nationella
regeringen i Tirana, den 20 maj 1920 kallade folket till det väpnade
upproret, då reste sig bönderna. Den 3 juni sände kommittén ett
ultimatum till den italienske överbefälhavaren; inom 24 timmar
skulle han lova att påbörja utrymningen av Himara, Tepelana och
Vlora och överlämna dem till den nationella regeringen i Tirana.
Då den italienske befälhavaren inte brydde sig om att svara
inleddes anfallet den 5 juni år 1920. Vid midnatt samlades bönderna och
angrep de italienska garnisonerna utanför Vlora. Inom loppet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
