Note: This work was first published in 1970, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Att lära känna sina vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våren 1939 var det också uppenbart vilken inriktning de brittiska
och franska imperialisterna hade för sin politik. Etiopien hade
offrats till Italien. Den spanska regeringen hade strypts — under
utövande av allt det hyckleri som behövdes — Österrike hade offrats
till Tyskland; den suveräna staten Tjeckoslovakien hade delats upp
i Miinchen och sedan hade Tyskland i lugn och ro fått svälja bitarna,
i Kina förde Japan sedan länge ett erövringskrig. Hela pratet om
”den kollektiva säkerheten” och ”demokratiernas försvar” hade
förblivit prat. Regeringarna i London och Paris hade gjort allt för att
slippa skapa en verkligt kollektiv säkerhet tillsammans med
Sovjetunionen. Den 10 mars 1939 hade Stalin föredragit
verksamhetsberättelsen på Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna) :s
adertonde partikongress. Han sade bl.a.:
”Kriget, som omärkligt smugit sig över folken, har sålunda dragit in
mer än 500 miljoner människor; det har utsträckts till att omfatta ett
väldigt territorium från Tientsin, Shanghai och Kanton över
Abessinien och bort till Gibraltar . . . Det nya imperialistiska kriget är ett
faktum . . . Det utmärkande för det nya imperialistiska kriget är att det
ännu inte blivit ett allmänt krig, ett världskrig. Kriget föres av de
aggressiva staterna, vilka på allt sätt inkräktar på de icke-aggressiva
staternas, främst Englands, Frankrikes och Förenta Staternas intressen,
medan de senare steg för steg drar sig tillbaka och gör den ena
eftergiften efter den andra för aggressorema.
Sålunda försiggår inför våra ögon en omdelning av världen och
inflytelsesfärerna på bekostnad av de icke-aggressiva staternas intressen,
utan att dessa gör de ringaste försök till motstånd och till och med ser
genom fingrarna härmed.
Otroligt men sant.
Hur skall man förklara det nya imperialistiska krigets ensidiga och
märkvärdiga karaktär ?
Hur har det gått till att de icke-aggressiva länderna, som förfogar
över oerhörda möjligheter, så lätt och utan motstånd avstått från sina
positioner och sina skyldigheter till aggressorernas förmån?
Kan det inte förklaras med de icke-aggressiva staternas svaghet?
Naturligtvis inte! De icke-aggressiva, demokratiska staterna är
tillsammans obestridligt starkare än de fascistiska staterna såväl i
ekonomiskt som i militärt avseende.
Hur skall man då förklara dessa staters systematiska eftergifter åt
aggressorema? . .
I icke-inblandningspolitiken skymtar en strävan, en önskan att inte
hindra aggressorema att utföra sitt smutsiga verk, att inte hindra, låt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
