Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
skilt rädd längre, han blir som en molnbild,
vagare och vagare. Han märker nog mer och mer,
att ingen tar honom på riktigt allvar — det är
andra ting som betyder något. De lever alla, mer
eller mindre, som det bäst faller sig. Han
märker inte, att Gud gör något åt det ena eller det
andra. De kan häda, utan att det har någon
särskild verkan. Ingen dör eller blir sjuk för den
sakens skull. Möjligen att de kommer till
helvetet sedan? De kan be, men allt går som det
går ändå. Möjligen att Gud tycker bättre om
dem? Att han själv viskat glåpord åt Den helige
ande, har han nästan glömt. Det är som en dröm
nu och han har ingen riktig känsla av att det
var så farligt. Han känner sig inte så, som han
vore evigt förtappad. Det är som de där orden
inte syntes mer i den stora Boken, som om de
vore alldeles urblekta av väder och vind.
Nej, det är annat han är rädd för, det han
har omkring sig, det han lever i. Det är faderns
lynnesutbrott, när brännvinsglädjen slår över i
hat och vansinne, så att han måste ut om
nätterna i kölden och mörkret. Och det är för
moderns bedrövelse han är rädd, för hennes utbrott
av vrede och förtvivlan. Rädd att "hon skall gå",
som hon säger, när det varit bråkigt och svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
