Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Från Stockholm till New-York
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan andra dagen hade vårt flytande samhälle hunnit
taga gestalt med dess ranggrader, kotterier och äfven skvaller.
Den demokratiska tonen var dock öfvervägande, och det
aristokratiska partiet var långt ifrån populärt. I religiöst
afseende var samhället deladt i de tvenne historiska
huf-yudafdelningarna: protestanter och katoliker ; men full
religionsfrihet rådde. Den religiösa partidelningen trädde i
dagen tydligast, då vi på söndagen hade gudstjenst. Då
forsamlingen, som fylde den stora aktersalongen, ledd af
en sångkör och fyra olika instrument, uppstämde Luters
härliga psalm, »Ein feste Burg ist unser Gott» (Vår Gud
är oss en väldig borg), rusade alla nunnor och de öfrige
katolikerne upp på däck, der de roade sig på »kättarnes»
bekostnad. Katolikerne voro, hvad yttre iakttagelser
vidkommer, som vanligt mycket punktligare och flitigare i
sina gudaktighetsöfningar än protestanterna. Detta gäller
isynnerhet nunnorna. De flesta af dessa voro tydligen tagna
»gröna» från landet till klostret. Tyska regeringen hade
nu stängt deras kloster, och de hade måst taga sin tillflykt
till Amerika. Stackars barn! De sågo så bleka och
urvattnade ut; all ungdomsfriskhet tycktes ha vissnat inom
murame och bakom slöjan. Blott en af dem, en mycket
rödlätt och trind liten tös med ett skälmskt leende
omkring munnen, hvilket tog sig mycket komiskt ut bakom
slöjan, utgjorde ett undantag från regeln. Jag markte flera
gånger, att denna novice hade mycket svårt att bibehålla
sin nunnemin, då löjliga upptåg egde rum. Vid dylika
tillfällen kommo nunnorna vanligen upp på däck för att
läsa sina böner och korsa sig, hvarigenom deras åtbördor
och miner blefvo så mycket mera bemärkta. Jag beundrade
deras nit och mod. Men då de voro ensamma, försvann
nunneminen. En gång, då jag oförmodadt kom ned i
försalongen, sutto de alla omkring ett bord och gapskrattade
åt några föremål, som vid min ankomst genast
undangömdes, och skrattmusklerna, likasom på ett militäriskt
kommandoord, släppte sitt tag, och nunneminerna innehade åter
i ett ögonblick sin plats. Sällskapet hade en prest och
två nunnor till ledare. Under senare dagarne af resan fingo
vi erfara hvad hafsstorm vill säga. Isynnerhet var detta
fallet en dag, då stormen var så våldsam, att passagerame
ej kunde vistas på däck. Som kaptenen godhetsfullt gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
