Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - V. I Kaukasien och vid Sebastopol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden, om sina jakter och äfventyr. »Hvar och en»,
sade den gamle kosacken, »har sin egen religion.
Enligt min mening är hvarje tro bra. Gud har
skapat människan för att vara lycklig; ingenting
är syndigt. Djuret t. ex. väljer sig ett viste,
hvarhelst det finner lämpligt. Och man
förkunnar för oss, att vi till straff för våra synder skola
slicka rödglödgade kaminer. Jag är öfvertygad
om, att det är falskt. Vi skola alla dö, gräset
skall gro på vår graf, det är allt!»
Den gamle kosackens äfventyr och moral och
naturens storartade skådespel försatte Tolstoy i
drömmerier. »Likasom dessa hjortar och fasaner,
som jag dödar, tänkte han, skall jag lefva några
få dagar och sedan dö; Jeroshka har rätt, gräset
skall växa på min graf, det är allt!» — »Men
man måste icke desto mindre tro och försöka att
njuta», sade honom en inre röst. — »Vara lycklig!
Jag åstundar lyckan, vare sig jag är en insekt,
ett djur, som är skapadt att dö, eller en kropp,
som döljer en del af gudomen; jag vill njuta, jag
vill vara lycklig! Men huru? Och hvarför har jag
hittills aldrig varit lycklig?»[1]
Tolstoy genomgick i tankarna sitt flydda lif,
och han fasade därvid. Han kastade sina ögon
omkring sig — på löfverket, genom hvilket
solljuset silade ned, och på det klarblå himlahvalfvet
—, och han kände sig omedvetet lycklig. Ett ljus
gick plötsligt upp för honom. »Människan sträfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
