Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GUD SER ALLT.
Solen strålar, huru sköna äro de icke! De lysa och
värma och alstra växtlighet på jorden. Men
solen har även strålar, vilka vi med vårt öga
icke kunna förnimma. De äro de såkallade
X-strålarna, vilka genomtränga så fasta föremål
som de köttsliga delarna på handen och lämna en bild
av benbyggnaden blott vid fotografering med dem.
Sådant hava vi kanske både hört och läst om redan
förut. Men då vi själva få bevittna dessa strålars
förunderliga ljuskraft, då bliver saken först riktigt
levande för oss.
Det var vid påsktiden för några år sedan som min
lilla gosse hade blivit mycket sjuk, och läkarena
bestämde, att hans bröst skulle fotograferas med tillhjälp
av X-strålarna. Det var en vemodsfull dag, den dagen,
då vi trädde in i rummet, där fotograferingen skulle
ske hos läkaren. Gossens bröst blottades, och så ställ»
des han framför apparaten. I ett nu lyste en
grönskimrande ljusblixt bakom honom, och hans lilla
bröstkorg var upplyst alltigenom. Endast benbyggnaden
kunde urskiljas, allt annat var genomskingligt. På
samma gång skedde då även fotograferingen.
Men det finnes ett ljus, ännu mera genomträngande
än solens X»strålar. Det är den allseende Gudens
blick, inför vilken intet är fördolt, och inför vilken
mörkaste natt är klarare än dagens ljus. »Du ser mig,
Gud!» O, att det medvetandet ständigt finge
genomtränga oss alla, både små och stora. Huru mången
synd bleve icke ogjord, huru många syndiga och
tomma ord skulle icke bliva outtalade, och huru mången
syndig tanke och känsla skulle icke bliva kvävda i
sin linda, om blott även varje gosse och flicka
ständigt skulle minnas det, att Gud ser allt, ja in i det
mest fördolda i vårt liv. »Herren är nära, låtom oss
aldrig glömma det!
Men det medvetandet, att Gud ser allt, innebär även
en härlig tröst för alla dem, som icke vilja dölja något
för Honom. De låta Hans Heliga Andes ljus belysa
sitt innersta och bedja: »Herre utransaka mig och se
till, om jag är stadd på en olysksväg, och- led mig på
den rätta vägen för Ditt namns skull». Då få de även
erfara fullbordan af löftet: »Om vi vandra i ljuset, så
hava vi delaktighet inbördes, och Jesu Kristi Guds
Sons blod renar oss från alla synder.» Det är gott
att få vara ett ljusets barn.
I alla bedrövelser få vi även säga: Jesus, du vet
allt, hjälp mig! Och Han, som vet allt, Han ser vår
nöd för att hjälpa och bistå enligt sitt eget löfte:
»Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du
skall prisa mig.»
Den, som har sina synders förlåtelse och ett gott
samvete behöver icke frukta för, utan får glädjas åt,
att Gud ser allt även i det fördolda.
Richard Bonsdorff.
Pojkarna på Reso gård.
Pojkarna på Reso gård gå aldrig varken till kyrkan
eller till söndagsskolan», sade skollärarens son,
Einar, åt sin mor? »Vårföre skickas vi alltid till
söndagsskolan. Gossarna i Reso hava bra
mycket roligare om söndagarna än vi. De springa
i skogarna, plocka bär, jaga ekorrar, och skjuta på
små fåglar med sina bågar och pilar. Gossarna där på
Reso gård äro riktiga pojkar, men vi få växa upp som
verkliga flickor.
Mor hörde tålmodigt på sin 10 åriga gosse. Hon
såg med sorg, att söndagsskolan icke mer var honom
så kär som för två år sedan, då han fick börja följa
med systrarna dit. Hon svarade honom likväl intet
utan suckade till Gud, att Einar måtte få ett sådant
sinne, som kom honom att glad ila till Herrens hus.
Under veckan var Einar på kvarterna i sällskap med
pojkarna från Reso. Då mor sedan följande söndag
gjorde honom i ordning för söndagsskolan, började
han gråta och vägrade att gå sägande »gossarna från
Reso gård behöva inte gå».
Mor tvingade honom icke. Einar fick stanna hemma.
Då han sedan under kyrktiden lekte i trädgården in»
funno sig även Resospojkarna. De skulle just laga sig
i väg på en av sina vanliga söndagsutfärder och bådo
Einar komma med.
Einar brukade ej gå hemifrån utan lov och svarade
dem först »nej», men då pojkarna förklarade, att det
ingalunda var något orätt att komma, då det ju inte
hemma fanns någon, av vilken han kunde få lov,
biföll Einar till förslaget och gick med dem. Utfärden
skulle denna gång bliva så kort, att dealla skulle vara
hemma, innan Einars mor återvände från kyrkan.
Einar hade icke riktigt roligt. Han tyckte, att
pojkarna för mycket ville uppträda som stora karlar. Han
hörde dem svärja gång på gång, ja de rökte t. o. m.
tobak, som de tagit med sig i hemlighet. Och de
skrattade åt Einar, som icke vågade vara grovkarnig som de.
I skogen funno de ett trastbo. Där funnos redan
små fågelungar. De kunde ännu icke flyga. »Klättra
nu som en karlakarl upp till boet och kasta
fågelungarna hit ner».
»Inte näns jag taga fåglarna från boet», svarade
Einar.
»Näns, du törs icke kliva upp», förklarade Reso=
pojkarna.
Då började Einar klättra. Men foten slant, och han
föll på marken.
Einar slapp ej ur fläcken. Foten var av.
De andra blevo nu storligen förskräckta, och det
var med möda Einar fick dem att gå till skollärarens
hem för att bedja om hjälp.
***
Fyra långa veckor måste nu Einar ligga med spjelad
fot. Mor skötte honom troget. Föräldrarna tyckte,
att straffet för hans olovliga färd redan var så stort,
att de icke vidare talade med barnet om saken, men
mor talade desto mer om sin gosse med Gud.
Slutligen togos spjelarna och förbanden bort. Einar
var åter frisk. Det blev söndag. Kyrkklockorna kallade
människorna till kyrkan och barnen till söndagsskolan.
Då smög sig Einar sakta till mor, kysste hennes
hand och bad om förlåtelse för sin olydnad. »Mor
får jag åter gå till söndagsskolan? Får jag?»
»Ja mitt barn. Gud välsigne dig».
Einar blev sedan en flitig söndagsskolelev, och det
dröjde icke många veckor, innan Resospojkarna också
började besöka söndagsskolan. Där lärde de sig förstå,
att de hade varit på en dålig väg, och de båda nu
många gånger, att Gud måtte förlåta dem, att han
måtte skapa i dem ett rent hjärta och giva dem en
ny viss anda.
A. V. Kuusisto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:09:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/julhelgska/1916/0006.html
