Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vite mannens sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för var gång hade Zilla sett mer och mer surmulen ut
och hennes grymtning låtit alltmera föraktfull.
Men jag måste tillstå, att de inte heller hade någon
vidare orsak att känna sig upplivade. Där satt de
sammanknipna vid elden, bägge två färdiga med livet,
krumpna och hjälplösa, pinade av gikt, plågade av
hunger och lidande verkliga kval av lukten från det
överflöd av kött, som jag höll på att tillreda. De
vaggade fram och tillbaka, och långsamt och hopplöst och
regelbundet var femte minut lät Ebbits höra ett sakta
stönande. Det var inte så mycket en klagan som ett
uttryck för trötthet intill döden. Detta något, som
kallades livet, tyngde ned honom med sina kval, och ännu
mer pinades han av fruktan för döden. Det var
ålderdomens eviga tragedi, som glömt glädjen över livet
och ännu inte instinktmässigt vänder sig mot döden.
När mitt älgkött riktigt började fräsa i pannan,
lade jag märke till att Ebbits näsborrar darrade och
vidgade sig som när en jakthund är på spår efter
vilt. Han upphörde en stund med vaggningen och
glömde att stöna, medan det kom en glimt av förståelse
i hans ansikte.
Zilla däremot vaggade ännu hastigare fram och
tillbaka, och för första gången gav hon sin smärta luft
i små korta gläfs. Det kom för mig att de uppförde
sig som hungriga vargar, och jag skulle sannerligen
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
