Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den vite mannens sed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, det har inte varit någon svår sjukdom. Byn
har dragit ut för att jaga. Vi är för gamla, våra ben
är inte starka, och vi kan inte bära de bördor, som
livet i tält och på slädfärder pålägger oss. Och
därför stannar vi här och funderar över, när de unga
männen ska komma tillbaka med kött.
— Och även om de unga männen kommer tillbaka
med kött, vad då? frågade Zilla strävt.
— De kan ju komma tillbaka med mycket kött, sade
han, och det fanns en hoppfull klang i stämman.
— Även i händelse av mycket kött, fortsatte hon,
vad betyder det för dig och mig? Några ben att gnaga
på i vår tandlösa ålderdom. Men de feta ryggstyckena,
njurarna och tungorna ... de vandra i andra munnar
än din och min, du gamle.
Ebbits nickade och grät stilla.
— Det finns ingen som kan jaga för oss, ropade
hon och vände sig förbittrad mot mig.
Det låg anklagelse i hennes min, och jag ryckte på
axlarna till tecken på att jag i varje fall var oskyldig
till den okända förbrytelse de lade mig till last.
— Vet, o, vite man, att det är din ätts skull, ja,
alla vita mäns skull, att min man och jag inte kan
få något kött i vår höga ålderdom och att vi sitter här
utan tobak i kölden.
— Nej, sade Ebbits allvarligt och med en rik-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
