Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargungarnas färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också jag var galen. Och förresten måste vi fortsätta,
för det fanns ingen mat. Och vi gick vidare, utan att
tänka på den enögde mannen i snön.
Det är inte många, som färdas den stora genvägen.
Ibland går det två, tre månader, utan att någon
kommer den vägen. Snön hade täckt slädspåret, och
ingenting fanns som tydde på att mänskor nånsin kommit
den vägen. Hela dagen blåste det, och det snöade, och
hela dagen fortsatte vi att köra, under det hungern
slet i våra inälvor och våra kroppar blev allt svagare
för varje steg vi tog. Nu börjar kvinnan att gång efter
annan falla omkull och därefter mannen. Jag föll
inte, men min fötter var tunga och jag snubblade
många gånger.
Det var den sista kvällen i februari. Jag skjuter
tre ripor med kvinnans revolver, och vi få lite mera
krafter. Men hundarna får inte något att äta. De
försöker att äta sina selar, som är av läder och
val-rosskinn, och jag måste driva dem undan med en käpp
och hänga upp selarna på en gren. Och hela natten
tjuter och slåss de omkring trädet. Men det gör oss
ingenting. Vi sover som döda, och på morronen stiga
vi upp som de döda ur sina gravar och fortsätter
längs slädspåret.
Den raorronen är det den första mars, och den
morronen ser jag de första tecknet av det som vargungar-
2Q8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
