Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vargungarnas färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla krafter för att rädda livet och det går mycket
långsamt. Mannen som är med mig är galen.
Kvinnan är galen. Jag är galen. Hela världen är galen,
och jag vill bara skratta åt det — så komiskt är det.
Den främmande mannen, som är framför oss,
lämnar hundarna bakom sig och går ensam vidare över
snön. Efter en lång stund kommer vi till hundarna.
De ligger hjälplösa i snön, med sina seltyg av filtar
och segelduk och släden bakom sig, och när vi färdas
förbi dem, gnäller de efter oss och klagar som små
barn, som är hungriga.
Sedan lämnar vi också våra hundar och går
ensamma över snön. Mannen och kvinnan kan nästan inte
mer, och de klagar och stönar och gråter, men de
fortsätter att gå. Också jag fortsätter att gå. Jag har
blott en enda tanke. Och den är att hinna upp
främlingen. Sedan kan jag vila, och förr får jag inte vila,
och det förefaller mig, som om jag måste lägga mig
ned och sova i tusen år, så trött är jag.
Främlingen är femti yards framför oss, ensam i
den vita snön. Han snubblar och kryper, han vacklar
och faller och kryper vidare. Han är som ett svårt
sårat djur, som vill försöka att springa bort från
jägaren. Till sist kryper han på händer och fötter. Han
går inte längre upprat. Och mannen och kvinnan kan
inte heller stå. Också de kryper på händer och fötter
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
