När gröten väl var spisad och de båda grenljusen av talg, som lyste på var sida om tennfatet, stodo mer än till hälften nedbrunna, lyftes stolarna framför brasan. Herrgården var en av de minsta och fattigaste på bygden, men i afton märktes där ingen nöd. Halmen låg mjuk som en matta över golvplankorna, friska enar hade uppställts på sidorna om de mörka och rinnande fönstren, skenet ur den öppna spisen gulfärgade de kalkstrukna träväggarna, och nyss hade där till och med kringbjudits en remmare portugis. Också visste alla, att aftonens högtidligaste stund nu var kommen. Till och med de båda tjänstepigorna, vilka i dag buro sina bästa regarnströjor, dukade av så långsamt som möjligt och glömde sig kvar vid dörren, ty nu hade gamle kapten Höök, karolinen, fått fram sin tobaksbössa och intagit själva hedersstolen mitt framför elden. Det var dock först sedan han snört av becksömsskorna och lagt sina fötter med de tjocka vita strumporna i kors på spiskanten för att riktigt upphetta dem, som han tycktes känna sig fullt till freds. Visserligen hade han ensam fört ordet nästan hela aftonen och nu senast talat om Ehrencrona, som fått svärdsorden av konung Fredrik och aldrig kunde förmås att bära den annat än i en dosa, men i detta ögonblick blev han bister och eftersinnande och gled in på en ny historia. Det påstods nog, att han oftast ljög rundligt, men ingen tog det när, och huvudsaken var att han berättade.
Han var redan en äldre man med frostbiten klumpnäsa, och hans framstrukna hår och ungdomligt vridna mustascher hade alltid varit så ljusa, att ingen beaktade om åren gjort ett eller annat strå ännu vitare, och han satt på stolen i sin snäva och hopknäppta rock lika rak som fordom.
- Jo, begynte han på sitt vanliga sätt utan någon övergång, den hösten, då jag gick vilse i skogen, var jag sannerligen illa ute. Jag menar den hösten nere i Severien. Lewenhaupt hade just låtit förstöra våra sista forvagnar och förde oss utefter Sozafloden för att finna ett vad, så att vi sedan på andra sidan skulle kunna leta oss fram till kungshären, men flera fotknektar hade stannat för att plundra vagnarna. Jag var fänrik på den tiden och samman med några andra blev jag av generalmajor Stackelberg skickad tillbaka för att söka få bukt på karlarna, men ryssarna voro redan hos dem, och jag vet knappast på vilket sätt jag i mörkret lyckades rädda mig över floden. När jag drypande av vatten och gyttja stod i ljungen på andra stranden, stötte jag på en dragonknekt. Han var från mitt eget regemente, och vi kallade honom Långe-Jan, därför att han var en av de längsta och smalaste bussar, som någonsin lyft en svensk pamp. Hans bröst var smalt, men hans händer voro stora. Hans armar och ben tycktes knappast ha en enda muskel, och det fanns icke ett fjun på hans magra och enfaldiga ansikte, vilket vem som helst kände igen på de sneda ögonen och den tjocka underläppen. Gud vet varför han någonsin blivit medtagen... Men då i ögonblicket var jag lika glad att få syn på det gängliga spöket som om jag råkat en käresta, och på måfå men ändå det fortaste vi förmådde vände vi våra steg inåt skogarna.
I början sprungo vi för att bli varma och få kläderna torra, och först i dagningen lade vi oss att sova.
I många dygn strövade vi sedan framåt genom skogar och moras, och ännu voro våra kläder lika våta. En gång drogo vi dem av oss och hängde dem på en gren, men i den regniga höstluften hjälpte det föga, och de voro nu endast så mycket kallare, när vi med stort besvär åter lyckades kränga dem över oss. Stövlarna var det icke tal om att få av. Stundom torkade de under gången, men blevo snart i ett träsk lika genomblöta, och det ena slagregnet följde det andra.
Jag hade med mig en bit fläsk och ett stycke svart bröd, som jag delade med min tystlåtne och som det tycktes undergivne olycksbroder, och därefter tuggade vi blad och kvistar och allt vad vi kunde komma över. Hungern var oss dock icke på långt när en sådan gnagande plåga som den beständiga kalla fuktigheten, vilken tvang oss att hacka tänder ännu under sömnen. Allt som krafterna avtogo stelnade våra leder, så att vi icke kunde röra dem utan smärta.
En afton hörde vi oförmodat hundskall, och för ett ögonblick kände jag att jag rodnade av glädje, men strax därefter kom besinningen med tanken på faran. Jag vände mig åt motsatt håll, och Långe-Jan följde mig tigande som alltid, men när vi hade gått en stund, märkte jag att vi endast ytterligare närmat oss hundskallet. Då tog jag knekten i armen och vände mig åter mot andra sidan, men liksom dragna av en oemotståndlig inre lockelse gingo vi oavbrutet så att vi kommo hunden allt närmare och närmare. När jag slutligen släppte Långe-Jans arm, gick han ännu fortare.
- Halt! ropade jag efter honom, utpinad av fukten, men ändå föga sinnad att gå rätt in i en fientlig gård, där rimligtvis första bästa yxa skulle hälsa oss.
- Halt! Halt! eftersade Långe-Jan lydigt, men fortsatte det oaktat att gå.
Då sprang jag kapp honom och tog fast i bältet, och så länge jag höll honom stod han alldeles rak och orörlig, men genast när jag släppte taget gick han vidare.
- Halt! Stå! dundrade jag rasande som om jag befunnit mig mitt inne i elden och förbluffad över en så plötslig och uppstudsig envishet hos en knekt, som inlärt vår järnhårda disciplin. Skall du inte lyda din egen fänrik, karl?
- Halt! Stå! upprepade han, men fortsatte lika fullt framåt som förut och liksom ej längre herre över sin egen fot.
- Nå i Jesu namn, utbrast jag, vi kunna inte få det värre än det redan blivit. Men så har du också från nu gjort dig till fänrik, fast du bara är en av manskapet och mig till gemen. Var så artig och lägg det på minnet.
Långe-Jan svarade ingenting och hörde mig kanske icke heller. Jag fann mig i att följa honom, och redan efter några minuter kommo vi fram till en öppen slätt med flera lador och hus. Strax bredvid oss låg en stor träbyggnad i flera våningar. Solnedgången glittrade i regndropparna, som hängde vid den tätande mossan mellan väggens grova stockar, och fönsterrutorna glimmade som upplysta av otaliga ljuskronor, men porten var låst, och ingen rök steg ur skorstenarna. Huset var som ett lik med sluten mun och utan andedräkt men med ögonen ohyggligt upplysta av ett kallt sken utifrån. Bunden vid en påle bakom en snett ihopsjunken halmstack kröp en mager hund av och an på marken och viftade med svansen, då han såg oss.
Långe-Jan gick rakt fram till porten och bultade på, men ingen öppnade. Då drog han pampen och slog in det närmaste fönstret med fästet, och i detsamma hörde vi innanför en skrämd kvinnlig stämma gång på gång ropa någon, som kallades Varvara. Glasskärvorna föllo klingande, blyinfattningen böjdes åt alla sidor i långa hängande remsor, och springande steg hördes inne i huset. Nästan ögonblickligen blev porten öppnad av en storväxt och ståtlig tjänsteflicka med en bred ljus hårfläta på ryggen och en mängd pinglande silversmycken på den svarta hättan och det röda och gröna livet. I handen höll hon en otänd lykta, som hon förmodligen i rädslan gripit av vana.
- Vi skola ingenting ont göra, sade jag och försökte så gott jag förmådde slå mig ut med det krångliga språket. Bevare oss för en sådan horreur, nådigaste fröken. Men vi äro uthungrade och framför allt behöva vi...
- torra kläder, inföll Långe-Jan huttrande.
Det var första gången under den långa vandringen jag hört denne besynnerlige gynnare yttra sig på egen hand, och då hade han till på köpet den oförskämdheten att taga ordet ur min mun. När flickan vände sig och lämnade porten halvöppen, steg han väl åt sidan för att lämna mig rum, men jag svarade retligt:
- Herr fänriken torde gå först.
- Gud bevare mig för något sådant, svarade han och smällde ihop stövelklackarna, men halvt uppmuntrad av det fredliga mottagandet, halvt ännu förargad tillade jag med en sådan skärpa i rösten, att han icke kunde betvivla mitt allvar:
- Eller också skall fanen taga fänriken.
Då drog han sina långa ben in genom dörren framför mig, och som huset icke hade någon förstuga befunno vi oss genast i en stor sal, vars eldugn av brokigt kakel reste sig mitt på golvet som ett torn. Utefter väggarna, som uteslutande bestodo av råhuggna stockar, tätade med mossa, stodo några svartlackerade stolar, och på en hylla blänkte tennkannor.
Tjänsteflickan sprang av och an och ropade Varvara, som yrvaken och uppskrämd slutligen blev synlig i det bortersta hörnet av den mörknade salen. Där dröjde båda flickorna ängsligt viskande.
Efter en stund blevo de dock lugnare, och de kunde icke låta vara att giva varann en blick och känna sig mera medgörliga, när jag oavvänt kallade dem nådiga fröknar och liksom icke låtsades förstå att de voro fattiga livegna. Det var en droppe varm olja på hårdnat vax, och de berättade nu, att det höga herrskapet redan för två veckor sedan rest sin väg vid ryktet om de svenskes annalkande, och särskilt försäkrade de att i hela huset, ja, på hela gården icke lämnats det ringaste av något som helst värde, men att de gärna skulle göra sitt bästa i att betjäna de främmande.
Varvara hade vackra tänder, men hon var alltför liten och fet och svartullig, och efter en stund lät hon höra ett så skallande gapskratt, att jag blev retad. Den gullhåriga flickan, som hette Katarina, kunde jag däremot icke låta bli att skämtande nypa i örat då hon bar in veden till kakelugnen. Emellertid hade Långe-Jan utan vidare dragit av sin trasiga blå rock, och som han varken hade skjorta eller väst stod han snart blottad till midjan i hela sin eländiga magerhet, så att ingen längre kunde hålla sig allvarsam - ingen utom han själv. Aldrig hade jag sett en ryckning av munterhet över hans stela ansikte. Sedan vi fått var sin fårskinnspäls och stillat den värsta hungern med litet rovmos och kvass, lade vi oss på ugnen med huggvärjan mellan knäna, och jag dristade mig befalla herr fänriken att växelvis vaka med mig, ifall man möjligen kunde ha ont i sinnet. Även förbjöd jag de båda tjänsteflickorna att lämna salen, och läsande min bön med hög röst på svenska anförtrodde jag oss åt den allsmäktige.
Men! Den allsmäktige låter oss människor ibland bereda varann överraskningar. När ingen tilltalade mig, fortfor jag att sova i timmar tills jag väcktes av en stickande hetta, som jag annars skulle ha kallat smärta, men som nu åtminstone påminde mig om att jag icke längre var ett vandrande skelett utan åter en levande människa. Och likväl! Vem förstår icke min skräck, då jag såg den uppeldade salen mörk och tom och hörde skrik och buller från rummet tätt bredvid.
Jag tog genast huggvärjan och sprang till dörren. Då såg jag en flammande köksspis, och framför stod Långe-Jan i en rutig nattrock av ljus rask och i högklackade skor. Påtagligen hade den skälmen också färdighet i att fouragera, ty en fågel satt redan på spettet, och i en puttrande gryta kastade han huller om buller allt vad han kunde rycka till sig från de halvsnyftande flickorna. Dessemellan tog han ur ett uppbrutet skåp det ena präktiga glaset efter det andra och stötte sönder det mot spiskanten och kastade bitarna på golvet. Jag gick fram och tog räkeln om livet, men var icke i stånd att flytta honom från stället. Hans oerhörda envishet gav en jättes styrka åt hans spensliga kropp, och själv var jag ännu medtagen av allt vårt genomgångna lidande. När han vände ansiktet mot mig, voro ögonen dock glasartat stela, och jag kände en dunst av vin. Nu släppte jag honom helt förbluffad. Han var drucken.
Den gullhåriga Katarina, som egentligen tycktes vida mer road än förskrämd kom emellertid fram till mig och berättade med sin mjuka röst - hoj! gamle kapten Höök var ung på den tiden och en vacker sälle... Var voro vi nu? Jo, hon berättade att han gått från rum till rum och genomletat allt och slagit sönder urnor och klockor. Slutligen hade han i källaren genomsökt alla valven utom ett... utom ett... ett... ett, till vilket nyckeln förkommit, tillade hon brådskande.
- Men du, stackare, kan väl också behöva något, sade hon till mig och sköt mig in i ett annat rum, som kunde kallas kungligt. Kring väggarna hängde vävda grönaktiga tapeter, på vilka Diana jagade en hind. De präktigaste kläder lågo framsläpade över det hala och blanka golvet, karmstolarna voro förgyllda, och bredvid en gryta mitt på bordet stodo muggar, som icke voro fyllda med kväljande kvass, icke ens med öl utan med ett klart, gult vin.
Nu förlorade också jag förståndet vid åsynen av all denna härlighet, och min misstro lugnades något därav, att de båda flickorna själva tycktes hjärtligt belåtna över att en gång få slösa och förstöra, att de också kände sig på fiendemark i det hus där de annars fått gå som lydande och ödmjuka trälinnor. Det var dem en segerstund att få förstöra de läckerheter, som de aldrig smakat, att få kasta sig i de bakåtlutande, högfärdiga stolar, inför vilka de fått niga till golvet, och trampa på de dyrbara kläder, som de knappast ansetts värdiga att vidröra. De utvalde åt mig en rock av styvt silvertyg, vilken hade skörten utspetade på fiskben, så att de liknade en pösande kjol, och på fötterna, från vilka jag om aftonen med svårighet sprättat stövlarna, fick jag strumpor och röda skor. Likväl tordes jag icke spänna huggvärjan från livet, ty jag kunde ej alldeles slå bort alla misstankar på ett försåt.
Med en liten hjärteröverskas hela barnsliga uppriktighet klappade Katarina i sina händer, som dock egentligen varken voro vita eller mjuka, och bekände, att hon hade verkligt roligt, ty med mig, som var av samma stånd, kunde de vara som de ville, men inför fänriken, som var en hög herre, måste de alltid taga sig i akt.
Jag satte mig till bords i en av karmstolarna, som nästan begrovs under mina glittrande rockskört, och på vardera sidan inbjöd jag en av flickorna och klingade med dem och drack.
- Herr fänriken är av mycket hög härkomst, sade jag. Han slutar kanske... ja som rådsherre. (Det var på den tiden min värsta otidighet, ty folk som slåss med pennstickan...) Men nådiga fröknarna veta att de högborna någon gång genom en olycklig skickelse kunna födas både enfaldiga och envetna, och det är därför jag anser mig förpliktigad att ibland så att säga skruva hans vett en smula in i de rätta gängorna.
Jag har alltid haft ett fel som knekt. Jag har nog kunnat både hugga och knacka i rätta stunden, men i själva verket har jag varit för godmodig och foglig. Därför lät jag också Långe-Jan rumstera i köket hur han behagade och åt och drack själv under tiden av hjärtans lust. Men för var klunk kände jag hur vinet allt mer tog förståndet. Att jag icke blev mer närgången än jag vart mot mina muntra värdinnor, berodde mindre på den dygd, med vilken den allsmäktige emellanåt visligen utrustat skönheten, än de vedermödor som jag genomgått och som hastigt nog förvandlade vinet till en sömndryck. Eftertanken sade mig att jag skulle skjuta muggen åt sidan, men ovanpå de sista dagarnas nöd var vinet oemotståndligt. Jag föll i sömn sittande med händerna korsade över värjknappen.
Nu hör jag tassande steg! sade jag för mig själv i drömmen. De komma allt närmare bakom stolen. Nu måste jag draga blankt. Men vad är detta? Jag kan varken röra händer eller fötter, fast jag är så vaken att jag kan se Diana och hennes vinthundar på tapeten. Hela luften är dansande ånga, som susar omkring flickornas pratande ansikten och vaxljusens lågor. Jag är redlöst drucken. Därom är inte tu tal, men nu somnar jag igen, och det tassar bakom stolen... En undangömd livegen står där med sin yxa. Just nu lyfter han den... Nästa ögonblick kommer jag att känna den som en blixt genom huvudet - och så är allt slut... Varför får inte stolen stå stilla? Jag kan inte hålla mig kvar om du springer... Pto, bläsen! Vet du något i världen som förmår skrämma mig! Men hålla mig kvar baklänges över länden på en av kungens galopperande handhästar - det kan jag inte... Pang! Ja se där, nu ligger jag där mitt på stengatan... Pfuj! Warum lachen? Och så valvet i källaren... Varför sade du just att det var ett... ett... ett två, ett två, ett två, gossar blå, två tre, i lust och ve, tre fyra, tjäna sitt dyra, fyra fem, land och hem, fem sex, och Carolus Rex.
Jag lyfte mig slutligen upp på min värkande armbåge och sjöng hela psalmen numro sex från första till sista versen och det med så stark stämma, att det syntes mig som hade allt ont förskräckt måst vika. Många gånger har jag bestått mig ett rus men aldrig något som skänkt mig värre vånda. När jag vaknade på morgonen, sprang jag genast från golvet, där jag låg raklång på ryggen bredvid stolen. Jag var ännu så viss på försåt, att jag blev helt överraskad när jag fann de båda flickorna sovande på ett fårskinn nedanför bordet, på vilket ljusen brunnit i pipan. Ute i köket hörde jag främmande röster och påträffade där en gammal enögd häxa, som hette Natalia, och en skäggig livegen, som hette Makar och som in i det minsta liknade den, om vilken jag drömt. De tillstodo att de hållit sig gömda på vinden, men krupit fram nu, då de märkte, att vi ingenting ont ville. De berättade att i den närbelägna byn hade också under natten ännu funnits några familjer, men att de vid ryktet om vår ankomst genast lassat sina tillhörigheter på en vagn och åkt bort i fyrsprång.
Nu först kunde jag på allvar känna mig befriad från all misstro, och i glädjen gick jag tillbaka in i salen och böjde mig över flickorna och kysste Katarina både eftertryckligt och länge.
Hon vaknade och skrattade och vände sig åt sidan för att sova vidare, men jag kysste henne ännu en gång, och då värjde hon sig och sprang upp hurtigt och muntert.
- Du är en präktig flicka, Katarina, och jag behöver icke längre misstro dig, sade jag. Skaffa mig nu litet friskt vatten och något salt.
Medan hon gick och kom för att duka min frukost tog jag henne ofta om det ej alltför smala livet och kysste henne. Slutligen kysste hon också mig tillbaka och lutade sig mot silvertyget på mitt bröst och grät och skrattade om vartannat. Vi gingo fram och åter genom de många gemaken, men vid en given dörr hejdade hon sig alltid, ty där bakom hade fänriken behagat gå till vila i en av det höga herrskapets egna plymascherade bäddar. Slutligen satte vi oss i en gul länstol, och jag tog henne på mitt knä och lindade den tjocka flätan om min handled. Det var heller ingen osanning när jag då viskade henne i örat, att mitt förhärdade knekthjärta sällan klappat varmare.
Med vemod minns jag de lyckliga dagar, som nu följde, och hellre än att återkalla dem timme för timme överlåter jag åt er andra och helst åt de yngre att göra sina imaginationer. Likväl ställde jag alltid Makar var afton som post utanför huset och lämnade aldrig huggvärjan. Ibland kunde Katarina på lek rycka den från mig och hålla den sträckt med båda händerna om fästet och stampande gå genom gemaken, medan höstregnet slog på rutorna. De löst upphängda gobelinerna sattes i rörelse av luftdraget bakom henne, så att bilderna tycktes andas och böja sig. Det gav genljud var gång hon med den svarta hättan neddragen som en gammaldags stormhatt ropade sitt: Framåt! Då byggde jag barrikader av bord och gyllenlädersstolar ända till dess jag mitt under anfallet med ens sprang fram och bemäktigade mig både sköldmön och hennes vapen. Jag hade ej längre någon tanke för mina kamrater, som under tiden kanske hungrade och blödde, och min enda önskan var att alltid få stanna där jag nu befann mig.
Katarina luktade alltid lavendel. Vi hade avstängt ett hörnrum för vår räkning, och dit lyfte hon in sin stora kista, som helt och hållet var överklistrad med blårutigt papper. Den innehöll hennes kläder och övriga tillhörigheter och öppnades aldrig utan att fylla rummet med lavendellukt. Det var hennes käraste tidsfördriv att ligga på knä framför kistan och draga upp alla klädesplaggen och en mängd små dosor och askar och därefter åter packa ned dem med största omsorg. När jag fann detta alltför tråkigt eller rummet ibland blev för kallt, övertalade jag henne att gå med mig ut i storsalen, där vi satte oss på ugnen. Då prövade jag att fängsla hennes uppmärksamhet genom att berätta min långa huggvärjas levnadshistoria och knusslade därvid just ej med ord. Jag visste med säkerhet, att den redan då hade elva människors död på sitt samvete, och på min arm kunde jag visa henne ärr efter både snuddskott och hugg. Men hon frågade inte mycket därefter. Berättade jag då sagan om prins Gideon av Maxibrandar, blev hon otålig. Det där är sådant som aldrig skett, sade hon och började med iver fastsömma gröna och röda klädesuddar på två skinnpjäxor, som tydligen voro ämnade att bliva ett mästerverk i sitt slag.
Herr fänriken levde i ett ständigt rus och visade kvinnorna det mest uppenbara förakt. Katarina fann också detta mycket lyckligt, påstod hon, ty det var så svårt för en person av hennes klass att tillrättavisa en så hög herre, om han blev efterhängsen. En morgon erinrade sig emellertid herr fänriken det låsta valvet nere i källaren, vilket vi båda hade glömt. Han gick genast dit, och Katarina blev så utom sig av ångest att hon inte kunde dölja det. Hon kramade mina båda händer och tiggde och bad mig att hålla honom tillbaka, och så fullständigt var jag den gången mitt hjärtas fånge, att ehuru all min forna misstro åter väcktes till liv, lät jag tvinga mig att söka hjälpa henne.
Vi gingo efter herr fänriken ned i den ljusa källaren, där han redan var sysselsatt med att bryta upp en låst trädörr.
- Låt vara det där! befallde jag, och han jakade men fortsatte lika fullt med sin orubbliga envishet att bryta och bända.
Då urskuldade jag mig inför min kvidande följeslagarinna därmed att en gemen som jag icke kunde kommendera en officer - och i detsamma gav dörren vika.
Inne i valvet brann en lampa under en förgylld rysk gudamodersbild, och bredvid ett bord med åtskilliga födoämnen stod en bäddad säng. Mellan sängen och väggen rörde sig något runt och mörkt, som när vi gingo närmare visade sig vara en nedhukad gubbes rygg. När den gamle såg sig upptäckt, kröp han fram och omfattade herr fänrikens knän och bad och besvor honom att giva pardon. Han erkände att han var husets herre och att han dolt sig här sedan han bortskickat sin familj, men lovade att bli den ödmjukaste tjänare, om vi förbarmade oss över hans liv.
- Var trygg, svarade jag och hjälpte den vacklande åldringen från marken. Men då skall ni också vara vår trummare, när vi gå till taffels.
Då vi om kvällen spisade i storsalen, fick herr fänriken som vanligt den präktigaste stolen och vid sidan sutto jag och Katarina. På ett bord ett stycke till vänster stod husets vitskäggige och darrhänte herre med en mässingsmortel och Makar med två grytlock. De läto sina köksinstrument dundra i takt med de sorgmodiga folkvisor, som den fula gamla Natalia sjöng sittande mellan dem båda på bordskanten.
Jag vet ej varför, men hennes klagande röst berövade mig småningom all min ystra munterhet, och jag begynte tänka på mina tusen och åter tusen frånvarande kamrater. Jag hade mellan västen och skjortan en hel packe av brev, som oroliga anhöriga skrivit till sina kära i fält och som de bett mig att lämna dem, om jag en gång hunne fram till konungens läger. Jag drog breven ur barmen, och de voro inga hemligheter, ty många av dem hade jag mottagit oförseglade den sista aftonen i Riga. Jag sköt ljusstaken närmare och ögnade på måfå i ett brev, skrivet med ostadig stil, och jag läste:
"Giv detta Johannem i handen.Min kjäre son.
Emottag din faders välsignelse, ehuru skild från honom av både land och watn och snart väl nära then hedningarnes Wärdsdel, där Crokedyler, skorpioner och andra skadeliga Skridfä Fruchtan injaga... "
Jag drog kanske på munnen, men jag kände mitt heliga ansvar, och allt tyngre blev mitt sinne. Jag märkte att Katarina ivrigare än annars tryckte min fot, men jag tryckte tillbaka och menade, att det endast var ett kärleksbevis. När jag till sist lade hop breven, upptäckte jag dock att hon satt alldeles blek och varken kunde taga för sig av vinet eller anrättningarna. Jag böjde mig en smula åt sidan så att hon skulle kunna viska, men den gamle herrn på bordet stirrade på henne oavvänt under det att han allt ivrigare lät stöten klinga mot den som en klocka lyfta mässingsmorteln.
Jag blev tvehågsen och visste ej rätt vilken list jag skulle finna på. Då dukade jag upp att jag frös. Jag gick in i sovrummet och ropade efter en stunds låtsat letande i mörkret:
- Katarina, flickan min, var har du lagt fårskinnspälsen?
När hon kom in, sprang hon rakt fram till mig och kastade sig med en kvävd snyftning om min hals.
- Du hörde inte, viskade hon, att Makar nyss under bullret berättade för husherren att han fått samman mer än sextio livegna och att de, så snart han ger dem ett tecken genom att slå ut fönstret i storsalen, komma in och hugga ned er båda.
Jag förblev tämligen lugn och sökte trösta henne, men kvävd av gråt berättade hon hur hon i begynnelsen själv varit med om att vilja locka oss i en fälla, men hur hon nu icke längre tilltrodde sig att kunna framleva en dag utan mig.
Jag tryckte henne hårt intill mig och kysste hennes brännande mun och bultande tinningar, och ändock drog sig i det ögonblicket en egendomlig ro över min själ. Vår bekantskap blev med ens nästan något förflutet. Jag har sedan i grå år ångrat det bittert och undrat på mig själv, som just i den stunden hade så litet att giva henne. Läsningen av brevet, den plötsliga faran... Jag vet ej fullt vilket som mest hade skulden. Det berodde väl på bådadera.
- Om jag kunde taga dig med, stammade jag.
Hon skakade på huvudet, som jag ganska tydligt kunde urskilja i halvljuset från den gläntande dörren, och drog mig i stället till fönstret och bad mig att smyga bort. Då hetsade jag upp mig till något slags spelad vrede och kastade henne långt bort över det glanskiga golvet och ropade med hög röst:
- Vem tar du mig för, tös?
Därmed drog jag huggvärjan och gick ut i storsalen, och när herr fänriken fick se mig sådan, steg han genast från bordet och drog också blankt.
Då lyfte husherren mortelstöten för att kasta den i den immade fönsterrutan, men vi stodo rätt framför honom med våra vapen, och hans skakande knän böjdes allt krokigare. Han blev allt lägre och lägre och mortelstöten ringde mellan fingrarna. Natalia korsade sig tystnande, och Makar, som såg sin herre nära att digna, stödde honom bakifrån under armbågarna och lät grytlocken skrällande falla i golvet. Allt emellanåt sökte han dock att snappa till sig mortelstöten för att kasta den i fönsterrutan, men då slöt den gamle herrn sin hand om skaftet utan att våga släppa det.
Så stodo vi en lång stund framför varann, och vi hörde kitteln susa i köket.
Men snart hörde vi också klapprande steg, ty de livegna hade utifrån spejat genom fönstret och sett allt. Köksdörren fylldes av smutsgrå fårpälsar, i vilka här och var en blank knapp glimtade. Ett skott föll redan och blåste rök över de lurviga huvudena.
Nu glömde jag hela vår fänrikslek och sköt Långe-Jan åt sidan för att gå dem på livet, men just nu skulle jag också bättre än någonsin få lära vem jag hade till kamrat. Han stod lika envist kvar som alltid och fattade mig om båda armarna och böjde mig åt sidan med den omedgörliga kraft, som jag icke förstod var hans smala lemmar hämtade.
- Fänrik, sade han, har du gjort dig till gemen och mig till fänrik, så bör du också känna vårt krigsbruk att en officer går först i elden.
Likt ett åskväder bröt han in mellan fårskinnspälsarna och höll med sina stora platta händer om pampen, som ena gången högg i dörrträet över hans nacke och den andra avskalade de arma stackarnas hud och kläder. Jag hörde ännu ett skott och såg yxor och högafflar. Hans högra arm ryckte till och blev blodig och han kunde nu endast föra vapnet med den andra, men jag var vid hans sida och högg och stack.
Vi trängdes in i ett av kökets hörn, och min uppblåsta narrkåpa av silvertyg slets i stycken, så att de svarta fiskbensspröten stodo ut genom hålen. Svärtad av rök, så att han var oigenkännelig, vacklade Långe-Jan mot min axel, och jag tog honom om hans ännu oskadda hand och kramade den broderligt med orden:
- Nu har jag lärt mig vad du går för, Jan, och komma vi härifrån skola vi aldrig mer lämna varann.
Han svarade ingenting. Det ena ögat var slutet, det andra stod helt vidöppet, och framför mig föll han tungt till golvet.
Det var sista gången jag såg Långe-Jan, åt vilken jag så ofta skrattat och som så ofta förtretat mig, men vilken jag nu skulle bjuda en väns och vederlikes aktningsfulla handslag.
En stund sökte jag ovillkorligt att försvara hans lik, men småningom såg jag det gagnlösa i denna sista hederstjänst. En minut senare trevade jag åter i mörkret bland ris och lera, genomvåt av regnet och med ett sår över ena pekfingret.
Jag hade dock lyckan att stöta på ett tjugutal andra kringirrande svenskar och klättrade upp i en fura för att med ögat framplocka kärnan till det långsträckta eldsken, som över skogen färgade den mulna himmelen.
- Vad ser du? frågade kamraterna.
- Jag ser becksvart mörker. Men om jag blundar, ser jag ännu mer. Då ser jag framför mig ett fientligt läger. Under mig ser jag de sanka tuvor, som suga sig fast om våra fötter, giriga efter äran att bli några fattiga stackares sotbädd. Bakom mig ser jag milslånga ödeland, där våra bröders lik gulna under de fallande oktoberlöven, där ingen höna skrockar utanför de brända gårdarna och ingen häst kan finna föda, om ej av kvistarnas bark. Men ännu längre bort ligger havet, och bakom det ser jag en lång gata med förfallna gärdesgårdar klättra upp till en fattig rödmålad gård. Där inne ha rovorna nyss blivit burna från bordet, och medan den ärevördiga gamle slår upp sin pärmebok, där en orrfjäder ligger som märke vid första kapitlet i Uppenbarelseboken, faller han i betraktelser och undrar om vi kanske just nu hunnit fram med förstärkning till kungslägret och om hans kära kanske just nu vid eldarna läsa hans halvt oläsliga brev.
Säkert sade jag icke allt detta i den stunden, men jag vet att jag tänkte det. Katarina var redan ett nästan förstummat minne.
- Vad ser du nu? frågade kamraterna. Du har spetat högre upp.
Över träden såg jag vårdkasar eller lägerbrasor hänga inne i den gula dimman som klumpar av smält järn, och när jag plirade med ögat påminde raden av grå tälttoppar om en disig kust i båkars tjärsken.
- Detta eldsken, viskade jag till kamraterna, är ett grant äpple med många kärnor, och vi få ha plitarna redo. Men vänta, det var inte ryska... Hörde ni på de båda förposterna, som ropade till varann! Så sant jag lever var det inte vårt eget dyra modersmål. Om jag inte hörde sju gånger fan, så ta mig fan!
Hur jag kom ned ur furan? Jag minns det knappt. Åt alla sidor skakade jag räckta händer och rycktes mellan blå och gula rockar från omfamning till omfamning. Hur många efterlängtade hälsningar hade jag ej här i den avlägsna obygden att framföra, hur månget överståndet äventyr att beskriva! Jag gick allt längre in i lägret, ibland buren, ibland dragen, ibland mottagen med skallande löjen, då man fick syn på min trasiga narrkåpa, runt vilken de utstående fiskbensspröten vickade vid var rörelse. Inom mig brusade det av glädje.
- Jag har brev till kapten Bagge! ropade jag.
- Länge sedan skjuten!
- Jag har också brev till Cederstjerna, löjtnanten...
- Skjuten!
Jag snubblade på en död häst, som med ett stelnat grin nästan sveddes av en pyrande stockeld. Regnet hade släckt lågorna, och i den belysta röken bakom bränderna såg jag en sittande ring av bistra officerare. Mellan dem låg raklång på marken en man med pälshuvan neddragen och kappkragen om ansiktet. Jag ville stiga över honom och viftade med brevpacken, men en hand grep mig i skuldran, och kort och barskt hejdades jag av orden:
- Är du från sansen? Ser du inte att det är hans majestät?
Då slog jag hop klackarna samt förde handen med brevpacken mot huvudet, och tårarna, som brusto fram, runno utför kinderna.
Kapten Höök reste sig och slutade sin berättelse samt tog god natt, men när han kom ut i förstugan hörde de andra hur han blev stående i vindstrappan.
Då drog den ena tjänstepigan regarnströjan om sig och lossade den
sista stumpen av grenljuset från bordskivan. Medan hon bar den, höll
hon ena handen under, så att icke skarnet skulle falla i
halmen. Försiktigt gick hon därefter ut för att lysa kaptenen, ty alla
visste de hur han, karolinen, var så mörkrädd, att han aldrig tordes
ensam över vinden.
