Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eftermälet
folk, till vilket hon riktade sina manande och tändande ord,
ty varje man och varje kvinna kände, att hon var ett med
dem. Aldrig har någon mer helt än Kata Dalström gått upp i
den socialistiska arbetarrörelsen. Med hela sin själ, med hela
sitt liv, med hela sitt väsen tillhörde hon densamma. Ehuru
utgången ur den högre borgarklassen hade hennes
rättfärdig-hetskänsla, hennes övertygelse och hennes livserfarenhet fört
henne till socialismen, men i hennes socialism fanns ingenting
av välgörenhet, av fattigvård eller social snobbism — det var
den äkta proletära socialismen, det kommunistiska manifestet
från 1848 med dess obeslöjade klasskampsprinciper, som bildade
den teoretiska grundvalen för Kata Dalströms anslutning till
det socialdemokratiska partiet. Därför bröt hon oåterkalleligt
och fullständigt med den borgerliga miljö, från vilken hon
härstammade, och inträdde i det kämpande proletariatets leder.
Under de mer än 20 år hon genomreste landet från Ystad till
Haparanda, från Stockholm till minsta brukssamhälle och
avlägsnaste bondby för att organisera arbetarna fackligt eller
politiskt eller samla de unga i den socialdemokratiska
ungdomsrörel-sen eller för att på otaliga möten diskutera med präster och
skollärare, med ungsocialister eller folkförbundare eller andra
motståndare, likt en modern kvinnlig viking på väldiga härjartåg
mot okunnighetens och tröghetens fästen, blev hon den
bragdrika, oövervinneliga Kata, vars namn var en stridssignal
gentemot borgardömet men älskat och avhållet av arbetarmassorna.
De borgerliga tidningarna ville gärna framställa henne som
en vulgär och grovhyvlad agitatortyp, som blott hetsade och
uppviglade utan att verka i positiv riktning. Nu var det
visserligen ingen oväsentlig uppgift i slutet av nittiotalet och
början av detta århundrade att uppvigla den sovande massan, även
om den i första taget icke kom längre än att den vaknade och
kanske till och med var litet yrvaken och betedde sig därefter.
Och nog för att Kata Dalström talade ett rättframt och
kraftigt språk och när så behövdes icke skydde att krydda sina
anföranden med en eller annan drastisk glosa, helst om hon
— 531 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
