Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kata Dalströms personlighet och betydelse
kragen med orden: ’Men Nilsson då, är du alldeles galen,
begriper du inte att du vill ingenting mindre än införa
inkvisitionen igen fast på det andliga området.’ Hon skrädde inte
orden, när hon kämpade med en motståndare, då var hon lagen,
endast lagen. Och som sådan var hon väl mest känd.
Men hon kunde även vara evangelium, ett ljuvligt
evangelium. Majorskan på Ekeby ägde väl annat än skinnpälsen och
yllekjolen. Under Katas sydväst och oljerock fanns mången
praktfull klädnad dold för världens blickar. Det händer ibland
att människor, som arbeta för en idé, ta allting mera kollektivt,
de orka inte med detaljerna, med individerna. Det var ett av
de vackraste dragen hos Kata, att hon alltid, hur utarbetad och
trött hon än var, hade tid och hjärterum för alla de små
människorna hon mötte på sin väg. Samtidigt som hon var kämpe
och kamrat var hon en hjärtegod mor inte bara för sina egna
barn utan för många ensamma i detta land. Hennes omsorger
sträckte sig till dem hon träffat ett par gånger endast, hon
mindes dem, tänkte på dem, frågade efter dem, följde dem.
Att få äga Kata en stund för sig själv inom en trängre
vänkrets var en upplevelse. Då var hon som en grandezza,
aristokratisk i sin stora enkelhet, alltjämt sig själv. Då var hon inte
agitator längre men sagoförtäljerska. Hon berättade om flydda
tider och skilda kulturer, om konstnärer och diktare, som för
länge sedan äro borta men vilkas verk ständigt lysa mot oss
med odödlighetens glans. Jag minns en gång, när hon talade om
Wagner-sagorna och allt vad de gömde. ’Dem skulle någon
av er flickor studera närmare och föreläsa om för
arbetarung-domen’, sade hon, och när någon frågade, varför gör inte Kata
det själv, log hon stilla och svarade: ’Ja, nog skulle det vara
intressant, men ser ni, små flickor, mitt arbete det är att
utföra grovgörat, någon måste göra det också.’ Vem skall ta
upp hennes mantel nu?
Hur kom det sig, frågade jag en gång, att Kata blev
socialistisk agitator.
’Jo, ser du, det var rallarna!’ svarade hon. ’Jag följde min
— 548 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
