Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Storfurstinnan - Andra boken: Eröfringen af makten - 1. Det unga hofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han försäkrade, att »allt kunde arrangeras» på villkor att
han fick veta allt. Den tystnad fången ansåg sig skyldig att
iakttaga gjorde honom ursinnig. Han drog därefter den
slutsatsen, att det var honom personligen, som den nattlige
besökaren velat åt. Han trodde eller låtsade tro sitt lif
hotadt. Utan sinnesnärvaron hos en landsman, som nyligen
anländt till Petersburg i hertig Karls af Sachsen svit, hade
Poniatowski kanske dyrt fått plikta för sin oförsiktighet.
Men storfursten talade dock i flera dagar om att tukta
denne utländing, som understått sig att vilja föra hans
utposters vaksamhet bakom ljuset. Han skötte sina kort så
väl, att den förskräckta Katarina underkastade sig en stor
uppoffring: Elisabeth Worontsof mottog från hennes sida
närmanden och artigheter, som hon aldrig vågat hoppas på.
Poniatowski å sin sida försökte också ställa sig in hos
favoriten.
»Det skulle vara så lätt för er att göra oss alla lyckliga,»
hviskade han i hennes öra under en mottagning på hofvet.
Elisabeth Worontsof önskade ingenting högre. Samma dag
talade hon med storfursten om saken och släppte plötsligt
in Poniatowski i hans höghets sofrum.
»Är du inte en tok,» utbrast Peter, då han fick se
honom, »som dröjt så länge med att ge mig ditt förtroende!»
Sedan förklarade han skrattande, att han alls inte brydde
sig om att vara svartsjuk; de försiktighetsmått han vidtagit
omkring Oranienbaum gällde endast hans personliga
säkerhet. I detta ögonblick erinrade Poniatowski sig, att han
var diplomat: han utbredde sig i loford öfver hans höghets
militära begåfning, hvaraf han minsann hade en bitter
erfarenhet. Storfurstens goda lynne tilltog.
»Efter vi nu äro goda vänner,» sade han, »fattas det
ännu någon här.»
»Därpå,» berättar Poniatowski (jag citerar här
ordagrant hans memoarer), »går han in i sin gemåls rum, drar
henne ur sängen, ger henne icke ens tid att ta på sig sina
strumpor eller skor och kasta öfver sig en nattrock, utan
kjol, och i detta tillstånd förde han henne ut till oss och
sade till henne, i det han pekade på, mig: »Nåväl, där är
han; jag hoppas ni ska bli nöjda med mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
