Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del I - Vandringsmän som mötas - 4. I alla fall en landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra honom tala så. Jag skulle tillskrifva det hans
liflighet, sade han, och visst inte tro att han ville taga
någon hämd på mig för mina landsmäns skull.
Jag svarade lättad att jag mer än engång själf
talat och skrifvit illa om mina landsmän, om det kunde
trösta honom.
— Nej, svarade han, jag behöfver inte tröstas
numera. Den tiden jag behöfde det, tröstade mig
ingen, och därför har jag blifvit smått elak. Men det
är ;jag mot alla, inte bara mot dem, som gjort mig
orätt. Fråga bara min hustru!
Han såg på mig med en uttrycksfull blick och
jag tänkte på huru väl han läst mina tankar om honom
för en stund sedan. Jag tog mig därför tillsammans
och sade frimodigt:
— Jag vet inte hvilken titel jag får använda till
er — kapten?
— Nej, — bara löjtnant. Jag fick inte någon
gradförhöjning vid mitt afsked, jag.
— Ja, löjtnant Steven, — ni förstår förträffligt
att jag är en misstänksam son af ett misstänksamt
folk. Låt så vara att jag gjort er orätt i mina
tankar, det kan inte röra er mycket. Allra minst då jag
visst inte skall göra det mera.
Den förklaringen från min sida bröt fullkomligt
isen mellan oss.
— Jag skall tro er på ert ord, sade han kort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
