Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jemeljan Piljaj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu, ser du, är vi båda två fria herrar och kan göra vad
oss lyster ...
— Ja, ja, låt det nu vara nog! Kom!
— Varför så bråttom? Vi ska alltså träda inför ägaren
till den där saltkriken och i djupaste underdånighet säga
till honom: "Högtärade herr människoskinnare och
blodsugare, vi har kommit för att erbjuda ers glupskhet vårt
skinn — vill ni inte ha den godheten att för sextio kopek
om dagen flå av oss bit för bit." Och därav följer sen ...
— Stig då upp, och låt oss gå! Innan det blir afton
kan vi hinna fram till den nästa av fiskarnas fångplatser.
Om vi hjälper till att dra nätet, kan det kanske inbringa
oss en kvällsvard.
— Kvällsvard? Du har rätt! Fiskarna är godhjärtade
av sig, hos dem kan man säkert få något att äta. Kom,
kom!... Det tjänar ändå ingenting till alltsammans.
Ingenting vill lyckas för oss i den här veckan, fördömda
otur!
Han reste sig, alldeles våt av sjövatten, sträckte på sig
och stack händerna ner i fickorna på sina byxor, som han
sytt sig av ett par mjölsäckar. Efter att ha grävt en stund
i fickorna, tog han upp de tomma händerna, förde dem
tätt intill ögonen och betraktade dem med komisk min.
— Inte ett dyft! ... I fyra dar har jag nu letat och
letat, utan att hitta något. Det är så att man kan bli
galen, bror lille!
Vi gingo framåt utmed havsstranden; emellanåt kastade
vi några ord till varandra. Våra fötter sjönko ned i den
med fuktiga musselskal blandade sanden.
Då och då träffade vi på slemmiga maneter, små fiskar
som havet kastat upp, och svarta, våta trästycken av egen-
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
