Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tschelkasch - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Mörksens gärningar, bror lille... släpp mig fri,
käre vän, släpp mig fri, för Guds skull...
— Ah, tig! Om jag inte behövde dig, skulle jag inte
tagit dig med. Begriper du? Och var nu stilla!
— Herre min Gud! suckade Gavrila högljutt.
— Nå, nå — du tänker väl inte lipa? sade Tschelkasch,
för vilken ynglingens förskräckelse hade någonting
komiskt över sig. Men Gavrila kunde icke längre behärska
sig; han grät, snyftade, snöt sig och makade sig oroligt
av och an på bänken. Därunder rodde han likväl med
förtvivlans kraft — båten sköt fram som en pil. De foro nu
åter genom den smala gatan mellan de mörka
skeppsskroven.
— Hör på, du, utbrast Tschelkasch plötsligt, om någon
skulle fråga dig om något, så vet du ingenting!
Begriper du?
— Ack, min Gud! var det enda Gavrila kunde svara,
jag är en förlorad människa!
— Sluta då en gång med ditt gnäll, sade
Tschelkasch sakta, men med eftertryck. Mekaniskt, oförmögen
till varje motsägelse rodde Gavrila vidare. Nu dök
hamnens granitkaj upp ur mörkret, och man hörde vågornas
plaskande däremot, människoröster och sång.
— Halt! ropade Tschelkasch sakta. Lägg ner årorna!
Ta spjärn med händerna mot kajen! Sakta då, din
hund!
Gavrila stödde sig med händerna mot de slippriga
stenarna och sköt båten ljudlöst framåt längs kajen.
— Hit med årorna! ropade Tschelkasch. Och ditt pass
— var är det? I ränseln där — hit med det! Nå, raska
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
