Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maxim! ... Och Sysojka är jag med ... Ja, vid Gud! Nu
står det klart för mig!
Han stirrade på mig med ängsligt uppspärrade ögon,
och underläppen darrade sällsamt. Stallbröderna gåvo
mig tämligen motvilligt plats vid bordet. Jag satte mig
brëdvid Konovalof, just som han hällde i sig ett glas
brännvin och öl. Han ville tydligen berusa sig så fort
som möjligt. Efter att ha druckit tog han från tallriken
en bit av det där, som såg ut som lera, men som var kokt
kött, och kastade det över sin axel mot krogväggen.
Stallbröderna knorrade halvhögt, liksom ett koppel
hungriga hundar omkring ett ben.
— Jag är en förlorad människa . .. Varför satte mig
mina föräldrar i världen? Det vet ingen .. . Mörkt och
trångt är det överallt... Farväl, Maxim, ifall du inte
vill dricka med mig. Till bageriet återvänder jag inte.
Jag har pengar innestående hos mästarn ... ta ut dem
och ge mig dem, så får jag supa upp dem... Eller nej!
Behåll dem och köp böcker för dem ... Vill du det? Jag
behöver dem inte ... Vill du inte? Då är du en
svinhund ... Bort härifrån! Ut med dig!
Ögonen gnistrade ursinnigt, ruset började tydligen stiga
honom åt huvudet.
Hans stallbröder tycktes fullt villiga att ta mig i kragen
och kasta ut mig, och som jag icke ville avvakta det, gick
jag självmant.
Tre timmar senare var jag åter i "Gluggen". Sällskapet
hade ökats med ytterligare två stycken. Alla voro fulla,
Konovalof dock minst. Han satt med armbågarna stödda
mot bordet och sjöng, i det han stirrade upp mot himlen
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
