Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Taschkent, eller till Samarkand eller någon annanstans,
vart som helst! Och sen ger vi oss av till Amur, vill du?
Jag har beslutat, ser du, broder, att vandra över hela
jorden åt olika håll — det är det bästa av allt. Man går
och går och ser ständigt något nytt och tänker på
ingenting .. . Blåsten fläktar emot en, och liksom fejar bort
allt möjligt damm ur själen, och man känner sig lätt och
fri. Ingen pålägger en något tvång ... blir man hungrig,
så stannar man någonstans och arbetar ihop några ören
åt sig, och finns det inte något arbete, så ber man om en
bit bröd, och det får man. På det viset får man ändå se
ett gott stycke av jorden ... och så mycket vackert sen!
Nå, vad säger du?
Solen gick ner. Molnen över havet mörknade, och även
havet blev mörkt, och därifrån kom en kall fläkt. Här
och där glimmade redan stjärnorna fram, bruset av
arbetet nere i viken förstummades, endast då och då
hördes enstaka rop, dova som suckar. Och blåsten bar till
oss det vemodiga ljudet av vågornas skvalp mot stranden.
Mörkret tätnade hastigt, och lillryssens gestalt, som fem
minuter förut haft alldeles tydliga konturer, såg nu endast
ut som en oformlig klump.
— Den som hade en brasa, sade han hostande.
— Det ska bli...
Konovalof tog fram någonstans ifrån en liten hög med
spånor, tände eld på dem med en sticka, och små smala
eldstungor började smeksamt slicka den gula, kådiga
veden. Rökvirvlar ringlade sig upp i den av havets friska
sälta mättade nattluften. Runtomkring blev det alltmera
tyst och stilla, livet hade liksom dragit sig fjärran ifrån oss,
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
