Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag säger aldrig mycket, men jag vet, vad jag säger,
yttrade självmedvetet den alltjämt av frosskakningar
skälvande stoikern.
— Låt oss inte mer orda om den där smörjan ... Är
man en gång född, nå, så får man väl leva då och låta
bli att tänka, sade Konovalof mörkt.
Och lillryssen ansåg det nödvändigt att tillägga:
— Och inte bråka heller, för när stunden är inne, så
blir du till stoft, vare sig du vill eller inte... Ligg stilla
och tig, det är det klokaste — varken med hand eller mun
kan du rädda dig undan ...
Han fick ett häftigt hostanfall och spottade ursinnigt in
i elden. Omkring oss rådde en dov tystnad, som om allt
blivit inhöljt i mörkrets täta dok. Himlen över oss var
också mörk, månen hade ännu icke gått upp. Havet
snarare anades än syntes, så tätt var mörkret framför oss.
Det var, som om en svart dimma sänkt sig över jorden.
Elden slocknade ...
— Om vi skulle gå och lägga oss! föreslog lillryssen.
Vi kröpo in i grottan och lade oss, med huvudena
utanför i det fria. Vi tego alla tre. Konovalof låg så orörlig,
som om han blivit förstenad. Lillryssen kastade sig av
och an och skallrade alltjämt med tänderna. Jag låg
länge och såg på de glimmande kolen efter elden; först
glödde kolet stort och klart, så blev det småningom
mindre, betäcktes av aska och försvann under den. Och
snart återstod av elden ingenting annat än en varm fläkt?
som svepte över mitt ansikte. Och jag tänkte:
"Så är det med oss allesammans: vi tändas och
slockna ... Den som bara kunde brinna riktigt klart, så
länge det varar!"
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
