Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna 169
— Ät chr alldeles tokig! Du trampat ju|fötterna av en! sade
hon och tittade med sänkt huvud ned på sina välformade fötter
i randiga blåa Strumpor och nya röda pjäxor med smal silvetbård.
Dukasjka vände sig till Ustenjka, och Marjanka satte sig
bredvid en hustru som höll ett barn i famnen. Barnet sträckte sig mot
flickan och grep med sin knubbiga lilla hand tag om halsbandet,
Som hängde övef hennes blåa besjmet. Marjanka lutade sig ned
över den lille och sände Dukasjka en förstulen blick.
Under tiden hade Dukasjka ur fickan på sin svarta besjmet
tagit fram ett litet knyte med godsaker och solrosfrön.
— Det är åt allesammans, sade han och räckte knytet åt
Ustenjka, medan han småleende såg på Marjanka.
Återigen kom det ett uttryck av förlägenhet i flickans ansikte.
De vackra ögonen beslöjades som av en imma. Hon drog ned duken
så att munnen blottades, sänkte sitt huvud över barnets vita lilla
ansikte och började girigt kyssa det. Den lilla satte händerna mot
flickans högvälvda barm och öppnade den tandlösa munnen till
ett skrik.
— Skall du kväva pojken? fräste barnets mor, tog honom ifrån
henne och öppnade sin besjmet för att ge honom bröstet. Kela
med din egen pojke i stället!
— Bara jag har ridit hem med hästen kommer jag och Nazarka
tillbaka, och sen skall vi festa hela natten, sade Dukasjka, och han
gav sin häst ett slag med ridspöet och red ifrån flickorna.
Han och Nazarka redo in på sidogatan och stannade utanför
ett par bredvid varandra liggande stugor.
— Ja, nu är vi lyckligt här du! Skynda dig och kom, skrek
Dukasjka till kamraten, i det han steg ur sadeln, och försiktigt
ledde in hästen genom sin gårdsgrind.
— God dag, Stepka, vände han sig till den dövstumma, som
också helgdagsklädd kom in från gatan för att ta emot hästen.
Och med tecken gjorde han begripligt för henne att hon skulle ge
hästen hö men ej sadla av honom.
Den dövstumma pekade på hästen, utstötte några läten,
smackade med tungan och kysste honom på nosen. Det betydde att
hon tyckte om hästen, att det var en bra häst.
— God dag, mor. Har du inte gått ut än? ropade Dukasjka,
medan han med handen om bössan gick uppför trappan.
Modern öppnade dörren.
-— Kors, inte väntade jag dig, sade hon. Kirka gick och sa att
du inte skulle komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
