Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
215
gökarna, vilkas utmärkande drag äro ett oförbrännligt glatt
humör, en oändligt mångsidig begåvning och duglighet samt
oförväget mod. Fruktansvärt råa åter äro de desperata rucklarna,
vilka, det måste sägas till den ryska arméns heder, förekomma
mycket sällan och, om de förekomma, aV soldaterna själva bli
uteslutna ur kamratkretsen. Ateism och en viss oförvägenhet
mitt i förfallet äro de förnämsta karaktärsdragen i denna
avdelning.
Velentjuk hörde till de villigt undergivnas kategori. Han
var lillryss till börden och hade tjänat vid armén redan i femton
år. Någon särskilt duktig soldat var han inte, men snäll,
trohjärtad, ytterst nitisk, fast mest i ogjort väder, och i högsta grad
ärlig. Jag säger i högsta grad, ty förra vintern hade det inträffat
en händelse, då han lagt denna karakteristiska egenskap tydligt
i dagen. Märkas bör att nästan var soldat kan ett hantverk.
De vanligast förekommande yrkena äro skräddarens och
skomakarens. Velentjuk hade själv lärt sig det förra, och att döma
av att själve Michajl Dorofeitj, fältväbeln, lät honom sy sina
kläder, hade han nått en inte ringa grad av skicklighet. Förra
året åtog sig Velentjuk att sy en fin kappa åt Michajl Dorofeitj;
men samma kväll som han, efter att ha klippt till tyget och
fodret, hade lagt det under sin huvudkudde i tältet, hände eu
olycka: tyget, som kostade hela sju rubel, försvann under natten.
Med tårar i ögonen, med bleka, skälvande läppar och återhållna
snyftningar omtalade Velentjuk olyckan för fältväbeln. Michajl
Dorofeitj blev ond. I första förargelsen for han ut i hotelser mot
skräddaren, men hygglig och i goda omständigheter som han var,
lät han sedan udda vara jämnt och krävde inte Velentjuk på
tygets värde. Trots den nitiske Velentjuks alla efterforskningar
stod tjuven inte att uppdaga. En av de desperata rucklarna
bland soldaterna, Tjernov, som sov i samma tält, var
visserligen starkt misstänkt, men det fanns inga säkra bevis. Michajl
Dorofeitj, en man av den smidiga befälstypen, som hade några
affärer ihop med tygofficern och förrådsförvaltarn, bataljonens
aristokrati, glömde snart fullständigt bort förlusten av sin kappa.
Velentjuk däremot glömde ej sitt missöde. Soldaterna talade
om att de en tid voro rädda att han skulle bära hand på sig sj älv
eller rymma upp i bergen, så djupt tagen var han. Han varken
åt eller drack, kunde inte ens arbeta utan bara grät. Efter tre
dagar infann han sig hos Michail Dorofeitj, och alldeles blek tog
han med darrande hand fram ett femrubelsmynt ur ärmuppslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
