Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
De klampade upp på verandan. Jonnie tog i dörrhandtaget. Dörren var lkåst. Han knackade.
- Kalle! Det är Jonnie!
- Vem?
- Jonnie och Katarina!
Dörren öppnades. Kalle Sleven stirrade förskräckt på dem. Nu var det hans tur att tro att han såg spöken.
Jonnie knuffade in Katarina och stängde dörren.
Det brann mycket riktigt en eld i spisen. Han gick fram och höll ut händerna mot värmen.
Kalle Sleven hade bara byxorna på sig.
- Jag har nyss vaknat. Vad är det fråga om?
- Ove är på väg hit med bussen, sa Jonnie. Den kommer om åtta, nie minuter. Då måste vi vara härifrån. Han tänker spöa dej.
- Hur har han fått reda på var jag finns?
- Sigbritt skvallrade, sa Katarina. Men det var inte hennes fel. Han tvingade henne.
Det märktes att Kalle Sleven hade varit med om liknande situationer förr. Han satte snbbt på sig skjorta, slips, kavaj och skor. Han tog fram sin väska under sängen och började plocka i mat.
- Jag har funderat ut hur vi ska göra, sa Jonnie. Vi har åtta minuter på oss. Det tar ungefär en minut att springa härifrån till busshållplatsen. Vi gömmer oss bredvid vägen. När bussen har kommit och Ove stigit av, hoppar vi på just som bussen sätter igång.
- Tack och lov att vi inte ska ro tillbaka, sa Katarina.
- Duger planen?
- Vad som helst, sa Kalle, bara jag slipper träffa Ove. Jag känner honom alltför väl.
- Sju minuter kvar, sa Jonnie.
- Då hinner jag byta, sa Katarina. Är tröjan torr?
Jonnie tog fram tröjan ur skinnjackan. Den hade klarat sig bra.
Katarina ställde sig nära spisen och drog av sig den genomvåta skjortan.
Med naken överkropp såg hon liten och späd ut.
- Tjejen med Sjöviks näst snyggaste tvillingar, sa Jonnie.
Katarina rodnade. Jonnie hade trott att hon inte kunde rodna.
- Det finns inte händelsevis en torr skjorta i det här huset?
- Jag har två, sa Kalle. Du kan få den ena.
Han tog fram en ren vit skjorta ur väskan. Katarina drog den över huvudet. Den var bara ett halvt dussin nummer för stor, men den var åtminstone torr. Hon drog tröjan utanpå.
- Beautiful, sa Jonnie. Very beautiful.
Katarina fnös.
- Sex minuter kvar.
Kalle Sleven tog en skopa vatten ur en hink och släckte elden i spisen.
Katarina höll utkik genom fönstret.
- Nu kommer bussen.
- Jäklars! sa Jonnie. Min klocka går fem minuter för sent! Nu måste vi sno på!
Kalle Sleven grep väskan med den ena handen och regnrocken med den andra.
- Vart ska vi ta vägen?
- Följ mej, sa Jonnie.
Han rusade ut på verandan med skinnjackan i handen. Katarina sprang efter honom.
Kalle Sleven stannade några dyrbara sekunder för att kränga på sig regnrocken.
Jonnie sprang ner mot bryggan.
- Kom!
Han tog a åt höger på en stig som egentligen inte var någon stig. Den bestod mest av stenar.
Sandalerna var hala. Plötsligt halkade han och störtade framstupa. Det ilade till i hans vänstra knä.
Han reste sig snabbt och sprang vidare innan de andra var ifatt honom.
Inte långt därifrån fanns en annan sommarstuga. Han rusade utmed stranden tills han nådde stigen upp till stugan.
De andra var i hälarna på honom.
Huset såg tomt ut. Han stannade utom synhåll på baksidan. De andra hann upp honom, häftigt flåsande.
- Du föll, sa Kalle. Hur gick det?
- Bra. Vi måste ta oss opp till landsvägen och få en lift. Det är vår enda chans.
Jonnie höll upp skinnjackan.
- Ta den på dej, sa han till Katarina. Jag har ingen användning för den.
Katarina stack in armarna i jackan och knäppte igen den. Jonnie fnissade till.
- Du kunde få jobb på cirkus som clown.
Regnet dröp ur hennes hår. Hennes jeans var genomvåta och satt klistrade utefter benen. Skinnjackan var kort, men den vita skjortan var desto längre. Den stack ut under jackan på ett cool sätt.
- Allting pryder en skönhet, sa hon.
- Och korven den har två, sa Jonnie.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
