Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luften och ta ner dem igen, låta kameler gå genom
nålsögon, uppväcka döda, [icke blott människor utan
även djur: aposteln Petrus uppväcker i Jesu namn
en salt sill [1]]. Där Jesu namn nämnes, där försvinna
hednagudarna och dämonerna, deras bedrägeri, deras
tempel, altare och statyer störta samman.
Den massiva vidskepelse med hänsyn till Jesu
namn och den användning, som träder en till mötes
i den apokryfiska litteraturen, är emellertid
ingalunda inskränkt till misera plebs, den i vidskepelse
fångna massan av dåtidens kristna, utan förefinnes
också hos den kristna kyrkans främsta män, och
går dessutom tillbaka ända in i de tre äldsta
evangelierna. Till och med en man, vilken som Origenes
stod på höjden av sin tids bildning, är fullt
övertygad om att blotta nämnandet av Jesu namn, även
om det göres av icke-troende (hedningar), kan
åstadkomma under. Tertullianus talar mycket patetiskt
om kristendomens makt att utdriva dämoner, men
denna makt beror på nominatio Christi, nämnande
av Kristi namn. Kyrkofäderna Irenæus och Justinus
tala om de tecken och under, som ske genom Jesu
namn, som om något alldeles självklart: för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
