Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristi återlösnings verk som ett villkor för att komma
i åtnjutande av himmelrikets fröjder. Och ända till
våra dagar har det varit en allmän åsikt inom
kristenheten att alla hedningar äro oåterkalleligen
förlorade, ehuru de enligt alla mänskliga begrepp
om rättvisa omöjligen kunna göras ansvariga för
att de kommit till världen på en plats där
kristendomen varit okänd. Men i Westministerbekännelsen
stämplade de anglikanska teologerna det som »en
fördärvbringande och alltigenom förkastlig åsikt»
att hedningar kunde bli delaktiga av den eviga
saligheten, och man ansåg att Luther gjort sig
skyldig till en betänklig oförvägenhet, då han
uttryckte förhoppningen att »vår käre gud dock ville
vara barmhärtig mot Cicero och några andra
hedningar av samma slag». Och det finns ytterligare
en stor grupp av mänskliga individer, som av de
kristna teologerna dömts till evig förtappelse, utan
att ha gjort sig skyldiga till den ringaste förseelse,
nämligen alla odöpta barn. Den helige Augustinus
medgav visserligen, att de odöpta barnens straff
komme att bli så lindrigt som möjligt, men andra
teologer voro strängare och den helige Fulgentius
dömde även ofödda barn, som dött i moderlivet,
till evinnerlig pina i den eviga elden. Det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
