- Project Runeberg -  Kriget i Norge 1814 /
301

(1893) Author: Gustaf Björlin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I ett så beskaffadt politiskt tillstånd måste man vara
beredd på att eftergifva mycket af det som man kanske eljest
med vapenmakt skulle kunnat vinna. Det viktigaste var, att
Norge blefve lösryckt från Danmark och förenadt med Sverige,
på det att man måtte vinna fullständigt lugn på sin västra
gräns. Detta hade också hela tiden varit det hufvudsakliga
målet; förening eller införlifvande, union ou réunion, borde först
komma i andra rummet. Men för att nå ofvannämnda hufvud-
mål var det icke blott nödvändigt, att prins Kristian aflägsnades,
man måste äfven ställa så till, att föreningsfördraget blefve an-
taget så enhälligt som möjligt och stortinget fördenskull man-
grant församladt, ty eljest skulle beslutet icke få utseende af att
vara ett uttryck af norska nationens enhälliga vilja. Framför allt
måste ett fortsatt guerillakrig i bergstrakterna förekommas. Äf-
ven om man under vinterns lopp skulle lyckas kväfva ett sådant.
skulle det låta den norska frågan i Europas ögon synas oafgjord
och möjligen leda därhän, att denna fråga å nyo upptoges på dag-
ordningen af den stora furstekongress, som snart skulle samman-
träda i Wien, där det kunde varda ganska osäkert, huruvida icke
sympatierna för Danmark och det danska furstehuset skulle
visa sig starkare bland legitimitetens representanter än den
tacksamhet, hvaruti dessa borde känna sig stå till Sverige och
den store härförare, hvilken blott med sitt snille och ej med
bördens rätt kunde göra anspråk på en krona.

Kronprinsen gaf slutligen så mycket vika för Adlercreutz”
föreställningar, att han befallde, att operationerna, såsom nyss
nämndes, tillsvidare skulle uppskjutas, hvarjämte han beslöt att
samma kväll affärda generallöjtnant Skjöldebrand till prins Kri-
stian med ett sista ultimatum, hvilket skulle så affattas, att det
icke medgaf något enda kryphål. Han väntade sig visserligen
ej något godt resultat af denna nya beskickning men hoppades,
att den i allmänhetens ögon åtminstone skulle ådagalägga, att
det icke var han utan den danske prinsen, som icke ville upp-
höra med blodsutgjutelsen.

Det led fram emot midnatt, innan Skjöldebrand, åtföljd af
chargé d’affaires d’Ohsson, kunde begifva sig åstad, medförande
ofvannämnda ultimatum, i hvilket fordrades:

fartyg för öfvertransporten, skulle han uppmana danska regeringen att göra det
och, i händelse af nekande svar, besätta så väl Slesvig som Jutland. (Bihang
till Schinkels minnen III, sid. 279). Tyvärr fanns det ingen telegraf denna tid,
och kronprinsen var därför okunnig om Löwenhjelms förhoppningar, när under-
handlingarna pågingo i Moss.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:24:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigno1814/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free