- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
458

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde delen - 3 - 4 - 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 458 -

äfven Peter och Boris Drubetskoi. Samtalet rörde sig under
middagens lopp kring en hel mängd politiska nyheter, men
gamle fursten tog icke mycken del däri. Efter steken bjöds
champagne, och alla reste sig för att gratulera. Äfven
prinsessan Maria kom för att lyckönska honom, men hans blick
var kall och vittnade om motvilja, när hon kysste hans
skrynkliga kind. Hela hans ansiktsuttryck visade, att han
icke hade glömt samtalet på morgonen, att han stod fast
vid sitt beslut och att han ålade sig tystnad bara för
gästernas skull.

Medan man drack kaffe blef fursten meddelsammare
och lät de närvarande höra sina tankar om det förestående
kriget. Han sade bland annat:

»Vårt krig mot Bonaparte kommer att gå olyckligt så
länge vi söka allianser med tyskarne. Vi behöfva hvarken
slås för eller med Österrike. Tyngdpunkten af vår politik
ligger österut. Mot Bonaparte behöfvå vi bara väl bevaka
våra gränser och visa uthållighet i vår politik, och han skall
aldrig mer såsom 1807 komma öfver våra gränser.»

4.

Prinsessan Maria hade hela tiden plågats af oro, att
någon af gästerna skulle märka hennes faders retade
sinnesstämning mot henne. Alla gästerna hade nu aflägsnat sig
och äfven fursten hade gått in i sina egna rum; endast Peter
var kvar och stod med hatten i hand och frågade henne
leende, om hon tillät honom att stanna ännu en stund.

»Visst får ni det!» svarade hon, under det hennes blick
tycktés fråga, om han icke hade märkt någonting. Men i
den angenäma stämning, hvari Peter alltid befann sig efter
en god middag såg han endast rakt framför sig och sade
leende:

»Har ni känt den unge mannen länge?»

»Hvilken?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free