Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
inte skulle få tända ljusen på altaret, förrän hans sak var
bevisad. Till dessa sällade sig många av hans gamla fiender.
Då reste sig Jacopo degli Uberti och talade för Ranieros
sak.
— Jag tänker, att alla här vet, att det inte har rått
alltför stor vänskap mellan mig och min måg, sade han,
men nu vill både jag och mina söner gå i god för honom.
Vi tror, att han har utfört bragden, och vi vet, att den, som
har förmått bringa ett sådant företag till slut, är en vis och
varsam och ädelsinnad man, som vi är glada att få uppta
ibland oss.
Men Oddo och många andra voro inte sinnade att låta
Raniero åtnjuta den lycka han eftersträvade. De samlade sig
i en tät klunga, och det var lätt att se, att de inte ville vika
från sin fordran.
Raniero förstod, att om det nu ginge till strid, skulle de
genast söka att komma åt ljuslågan. Medan han höll ögonen
stadigt fästa på sina motståndare, lyfte han ljuset så högt
han kunde.
Han såg dödstrött och förtvivlad ut. Det syntes på honom,
att ehuru han ville hålla ut i det längsta, väntade han endast
nederlag. Vad båtade det honom nu, om han fick tända
lågan! Oddos ord hade varit ett dråpslag. Sedan tvivlet en
gång var väckt, skulle det spridas och ökas. Han tyckte, att
Oddo redan hade släckt ljuslågan för alltid.
En liten fågel fladdrade in i kyrkan genom de stora,
uppslagna portarna. Den flög rätt på Ranieros ljus. Denne hann
inte att rycka undan det, utan fågeln stötte emot det och
släckte lågan.
Ranieros arm sjönk, och tårarna trädde fram i hans ögon.
Men i första ögonblicket kände han detta som en lättnad.
Det var bättre, än att människor hade dödat den.
Den lilla fågeln fortsatte sin flykt inåt kyrkan, farande
förvirrat hit och dit, som fåglar bruka, när de komma in i
ett rum.
Då brusade med ens genom hela kyrkan ett högt rop:
— Fågeln brinner! Den heliga ljuslågan har antänt hans
vingar!
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
