Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nit till dessa bld berg! Nu »er jag dem tydligt och
kan urskilja lnarje drag. Urskilja, men icke
fatta, ty allt är nytt och främmande för mig: språk
— samtalsämnen — seder och bruk. I går
under ’midagen talade någon till mig, just när jag
»kulle taga min soppsked, för att dermed äta
soppa; jag såg således icke derpå, — utan räck*
tes först på mitt misstag genom ett fiatt skratt
af Clas Ulrik, emedan jag nu förde
silfvergaf-feln, som jag tagit i stället för sked, — med
hängande grönska ur soppan––––-till munnen. Bland
oss — hade jag varit den första, som
skrattat; ––-— men nu kände jag min vrede koka,
ty en enda blick äfver bordet öfvertygade mig,
att det fanns ingen% som ej bemärkt min dumhet,
ingcns som ej velat skratta, betjenlngen
inberäknad, ty Herrskapet voro alla röda och åto soppa
med enthu«ia»m, och betjenterna gingo bort till
skänken pch »måtasslade. Förargelsen gaf mig
mod, och utan särdeles förlägenhet sade jag:
— Det fägnar mig, att min ovana vid
silfvergaflf-iar kunnat roa Clas Ulrik så mycket, ehuru hana
skratt deråt ingalunda är passande.
Alla sågo upp på mig, Grefven med en visa
förvåning, Mamsell och Capitaine med en viss rädd*
hoga, Baron Ålarik i fnllt skratt, och Grefviuuan
med ett visst bifall. Clas Ulrik såg ond ut och
gaf mig en blick, der hvarken ånger eller ödmjuk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
