Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tî
brytande tirf; men, dl han fick ae alla de
»tackan ofjädrade skatungarna, aom na akulle blifva
ett rof for den första katt, beslöt han att taga
dem lefvande hem och nppfoatra dem, tillä de
blefvo vederbörliga skator och kunde flyga, hvart
de behagade« Med skatongarna i sin lilla
halmhatt och alla dessa idla beslut i sitt hufvud samt
med en visa stolthet, att ensam knnnat uträtta
detta storverk, om hvilket man flera dagar talat
och Tidslagit, kom Herman inrusande i stugas,
ntan att veta, hvad verkan alla hans npptäg hos
gamla Annika haft, hvilka han längeaedan sjelf
glömt hort. Gamla Annika var redan gängen, och
gossen stadnade tvärt och stndsade häpet, dl han
möttea af moderns allvarliga och tlrfnlla blickar«
— Hvad går åt dig, — Mor? — frågade han
indtligen. — Hur’ är det med Snoppen? Han
haltar väl inte i dag med? — Inte har ds
slagit sönder Sångar-Jans viol, som hängde pl
väggen nyss? Eller har Jan nu gått bort igen, för
att dutia och supa och tagit violeu med sig?
Eller hvarföre skall du gråta, Mor?
— Åh, — svarade Mor Märtha, sagtmodigt, nia
som alltid, — med Snoppen är ingen fara; han
bade bara fått en liten sten imellan hästskon —
sch, när Smed-Andreas slog undan skon, föll
stenen bort, och Jan tog violen bara för att sätta en
»y sträng på honom iune hos Jakobs. Men, måtto,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
